I takt med att frustrationen över att inte ha kunnat träna ökat, har ryggen känts bättre – äntligen kan jag träna!
20.49 pm
Ikväll – 20.49pm – slog rastlösheten till. Klockan var för sent för att göra något “riktigt” och för tidigt för att inte göra någonting alls.
Jag har länge velat provspringa Lidingöloppsbanan. Och med en bil till förfogande stod det mig mer eller mindre fritt att göra vad jag ville, ja, inom vissa gränser då. Betänketiden var inte lång. 3 sekunder var det enda som behövdes, och knappt det. Jag ville ut och springa!
Sagt och gjort. Jag och min ledstjärna som redan sprungit Lidingöloppet några gånger satte oss i bilen, körde genom stan och parkerade i ensam majestät på det store gräsfältet.
– Här brukar det vara fullt med folk och en massa poliser, sade min ledstjärna.
Men denna kväll syntes det inte till en enda människa. Inga polissirener heller. Dock sköntjes några majstänger som väntade på att bli resta och dansade omkring. Men ännu härskade lugnet.
Banan
Jag vet absolut ingenting om Lidingöloppsbanan, annat än att den går i backig terräng. Abborrbacken hade jag aldrig hört talas om, förrän ikväll nar jag var mitt i den.
Banan är fin. Den påminner lite om den terräng jag springer i ute i Erstavik (Nacka). Det är kuperat, visst, men såhär i efterhand kommer jag bara ihåg två backar… men de mindre backarna kräver både kraft och energi och jag tog mig runt på över timmen. Ganska mycket över timmen. Inte speciellt imponerande alltså!
Det riktiga loppet
Jag funderar på att anmäla mig till loppet, men jag vet inte vilket. Jag står och väger mellan tjejloppet på 10km eller halva Lidingöloppet (15km)… om jag anmäler mig krävs det dock ett flertal besök till, och träningstillfällen, på banan!
