De flesta av mina tankar som utvecklar sig och växer i omfattning, som får min hjärna att expandera och min världsbild att bli större, uppstår när jag lyssnar på andra människor. Det kan vara triviala samtal, men med kärna.
De senaste dagarna har jag funderat mycket på det egna jag:et. Vi är vad vi är när vi är själva. Men jag:et formas också när vi är med andra. Vilket är det egentliga jag:et. Förmodligen finns flera jag. Finns det ett riktigt jag? Och är det jag:et som är när vi är själva, eller det jag som uppstår när vi är med andra?
Vilket jag är egentligen eftersträvansvärt? Eller är det alla former av jag?
7 kommentarer
Jag har nog haft nytta av övningen sen jag fick den för ca 10 år sedan. Tycker att den visade då så tydligt vad som skavde i min självbild. Det är också så fint att idag använda den för att visa på perspektiv i samtal med andra som kanske har låg självkänsla. Hur har du haft nytta av den?
Jag brukar tänka på den ofta. Särskilt i en relation jag har som skaver lite, och som jag funderat kring – och har kommit fram till att det hänger på självbilden och andras bild. Jag har insett att jag verkligen tycker om olikheter, när fönstren ligger tight ovanpå – människor som är trygga i sig själva får gärna vara hur annorlunda de vill. Det blir en härlig olikhet som gör min världsbild större.
Det där är så spännande! När en olik person till en själv är självmedveten eller ej självmedveten, hur det påverkar. Det är det som gör om det är spännande eller om jag vill hålla avstånd, det är en vibe. Det ”jaget-vad jag tror om mig själv” är nog det avgörande för för mig nuförtiden.
Undrar om det är en generell uppfattning? För jag instämmer i det du säger, och undrar om det är s för de flesta fastän de inte har satt ord på det.
Jo men troligtvis, det blir ju lite som att umgås med kejsaren utan kläder fast utan tydliga bevis då personen med egentlig låg självkännedom hela tiden försöker bevisa motsatsen (extremfall). Nu spånar jag lite ogenomtänkt men i andra ringhörnan är väl de som är osäkra (de som tror andra att andra tror) och blir identitetslösa vilket också kan bli svårt att vara kring men bara lite mer oförargligt. Kameleonterna. De man inte kan bli arga på men där allt blir tråkigt (också extremfall). Vad tror du om det?
Jag har varit i samtal med olika kloka människor om de tre jagen. Jaget andra ser, jaget jag tror andra ser och jaget jag ser. Tänk att de tre cirklarna kan nästan lägga på varandra (hög självkännedom) eller mest snudda varandra i kanterna (låg självkännedom). Och hög självkännedom kan också ofta kopplas till hög självkänsla resp låg självkänsla. Tillfredställande att tänka kring tycker jag.
Ja, den där modellen är så spännande. Hur har du reflekterat kring den? Någon upptäckt du gjort? Är så nyfiken!