I måndags packade min kille sina väskor och lade dem i bilen medan jag satte mig bakom ratten. Han hade stressat hela dagen. Gjort klart VVS-grejer hos någon han gjorde jobb åt. Synkade hantverkare här hemma med tanke på att han skulle komma hem två veckor senare och vi verkligen vill. få. klart. allting. nu. Min deadline midsommar är long gone och nu lever jag med insikten att de sista 10% av ett byggprojekt tar 90% av tiden.
Vi kom till Östersund vid 12.30. Min kille kollade förbryllat på SAS-appen i sin telefon. Rynkade pannan och sa inte många ord mer än att jag skulle vänta en stund i bilen. Jag visste redan då att han skulle missa planet eftersom det var tre minuter till boarding, inte tre minuter till att incheckningen öppnade – eller vad han nu bedömt tiden efter.
Han missade planet eftersom han ändå inte kan resa ut på jobb utan sina resväskor. Och det fanns inga fler biljetter från Östersund det dygnet. Hans jobb, som bokar biljetterna, ordnade istället flyg från Trondheim.
Det hann fara några tankar genom mitt huvud. Den allra första: jag har fyra eller fem lediga dagar kvar och mitt energiförråd har inte råd att slänga bort en enda av dem genom att köra bil österut och västerut.
Och det jag brukar tänka titt som tätt när min tid slösas bort: det här är en dag jag aldrig får tillbaka. Det folk som får skjuts sällan tänker på är att föraren har lika lång resa hem igen när personen blivit avsläppt.
Min kille låg absolut på minus. Men hamnade ett steg på plus när jag stannade vid en jordgubbshandlare och bad honom att gå ut i regnet och köpa tre lådor jordgubbar. Och sedan handla tomater och massa gurka och sockerärtor vid Mällbyn gård. Och om vi ändå skulle till Trondheim så kanske vi kunde hinna med en tidig middag där på något bra ställe.
Vi passerade Åre, körde förbi Duved. Och hann en bit till innan hans kontaktperson på jobbet ringde och sa att… hela hans jobbskift hade blivit inställd. Inte för att han missat flyget, utan på grund av ändrade planer.
Vi vände om och körde hem. Öpnnade en flaska Crianza och gjorde pizza. Han försökte synka om alla planer med hantverkare och projekt med det enda säkra han visste: att alla planer skulle förändras på nytt med ny avresa på ny dag vi ännu inte visste om.



Det är sällan han rings in på kort varsel och därför var vi ganska säkra på att vi skulle tillbringa helgen tillsammans. Så vi gjorde spontana planer med mina föräldrar; helgvädret såg bra ut så vi bjöd upp dem och hundarna att komma upp till Åre.
Dagen efter är det tisdag och jag börjar dagen med frukost på Lanthandeln tillsammans med en bekant som är mental tränare och jobbar med ledarskap. Vi har intressanta samtal, och jag tar en tur på fjället på eftermiddagen. Och på onsdagen jobbar jag ikapp med regnet, och träffar en annan bekant på Vinbaren på kvällen – medan min kille jobbar VVS till midnatt.
Vinbarstraditionen vill jag absolut fortsätta med i höst. Jag hoppas de kommer ha öppet!


Någonstans under veckan har vi fyllt 72 vedsäckar med ved också. Sedan tog säckarna slut och jobbet står på paus tills vi fått nya.
Och så blir det torsdag morgon och det regnar igen och hans arbetsgivare från Norge ringer. Nya bud. Kan du åka ut idag redan? Självklart, är det givna svaret. Väskorna är redan packade. Vi ringer mina föräldrar och ställer in allt. Vi synkar datum och uppdrag med hantverkare på nytt. Och så kör jag en ny vända till flygplatsen i Östersund.
I bilen kollar vi kalendern framåt. Ofta, men inte alltid, så vet man att om man åker ut på en torsdag och rotationen är två veckor borta och fyra veckor hemma, så är det den tidsplanen som gäller framöver. Oavsett om det är födelsedagar, jul, påsk eller andra högtider. Vi har bokat Åre tio dagar i mars, är ni hemma då? Det är ett sms från våra kompisar. Jag är hemma. Min kille? Väldigt oklart.
Även om han “bara” jobbar cirka fyra månader per år så är det ett lotteri vilka dagar han jobbar och om det råkar vara ett bröllop just då. Eller kompisar som är i Åre en helg. Eller något annat. Att det är så hör till spelreglerna.
Mina egna helgplaner har varit lite fram och tillbaka med anledning av den minst sagt röriga energi som präglat veckan. Jag träffade en bekant på Vinbaren i onsdags. Tog en fredagskaffe med en annan vän igår. Jag promenerade dit med en syltburk.

Men rörig energi tar på mina egna krafter och jag orkar varken förklara för andra eller planera för flera olika scenarios.
Imorse tog jag en kaffe på Lanthandeln klockan 8. Promenaden förbi mitt favoritställe i Åre tar strax under en timme och det är en rutin jag tycker väldigt mycket om. Och när jag är där finns det alltid personer som återkommer, som jag hälsar på oftare än andra. Maria, om du läser här så vet du – det är dig jag säger hej till allra oftast! 👋

Det jag ska göra resten av dagen, förutom att sitta just här och skriva, är att lägga in gurka. Har fem stycken jag köpte från Mällbyn gård.

Jag har redigerat bort flaggstången i utsikten från min Macbook, den är annars rakt framför näsan. Jag älskar flaggstång men frågan är om vi ska flytta den nästa år, när vi ändå kommer göra om trädgården.








1 kommentar
Jag förstår att det tar energi när det blir helt omkullkastande planet.
Tycket ändå Du verkar rätt chill…
Nu hoppas jag Du har en fin fortsättning på denna helg❣️