Vintern är långt borta, men jag har besökt skidbacken ändå.
Backträning
Vi angjorde Halmstad sent inatt. Efter lite sovmorgon och frukost satte jag på mig löparkläderna och hälsades välkommen till löparturen av en störtskur. Jag kunde inget annat än skratta när jag blev tokblöt av regnet, men Grabben sprang iväg likt ett skrämt rådjur och letade en tät björk att stå under.
Men vad gjorde väl några regndroppar i håret – blöta skulle vi bli ändå. Jag hade nämligen bestämt att vi skulle springa upp och nedför en skidbacke. Där fanns ingen asfalt. Inget grus. Här fanns bara blött och oklippt gräs som fick skorna att låta “chipp chipp” i varje steg.
Det är bra att springa uppför skidbackar. Helst om det dessutom är lite terrängigt. Bra för balansen, bra för fötterna, bra för huvudet, bra för rumpan och bra för benen. Mjölksyran satte sig i rumpan – och i knäna (fast det var nog mer låren) ganska mycket på en gång. Grabben, som tipsar och påminner om armföringen i all oändlighet, fortsatte att tjata om att jag skulle upp upp med armarna. Jag försökte pendla med armarna upp till öronen, men det gjorde ju ingen skillnad. I alla fall inte för mjölksyran i benen…
Vi “gjorde” backen tre gånger innan jag tyckte att det fick räcka. Benen skulle hålla för att springa hem också…>
0 kommentarer
Lina:
Tack tack, jag försöker så mycket det bara går i alla fall 🙂
Anna:
Precis!
Magnus:
Bra tips, ska kolla om det funkar! 🙂
Hemligheten med armpendlingen är att fokusera på att röra armbågarna ordentligt och inte på händerna. 🙂
Kör hårt!
Häftigt! Backar är ju hur kul som helst! Precis som regn om man är på rätt humör 🙂
Du är verkligen så himla duktig!