Jag fick en fråga i all välmening på IG. Den handlade om hur jag tänkte när jag postade mitt innehåll, i en tid då andra har det skralt. Mer exakt lät frågan såhär:
Hur tänker du kring hur andra kan reagera på dina inlägg? Många har det ju tufft nu ekonomiskt. Bara nyfiken, ingen kritik. Älskar att följa dig!
Det är fint med frågor som ställs utan vassa armbågar. Man måste få fråga, utan att det ska tolkas som att någon gör något fel. Vi måste ha en öppenhet.
Jag svarade att jag inte postar innehåll med de perspektiven – och har aldrig gjort. Då blir det ängsligt. Jag kan bara göra innehåll utifrån mitt perspektiv. Det är därför jag ibland (kanske borde göra oftare) säger att jag inte vill inspirera med mitt konto. Jag visar livet så som jag lever det. Det inkluderar både min träning och hur jag jobbar. Vill inte komma med pekpinnar åt något håll.
Om jag kan inspirera genom det jag gör, så blir jag förstås glad. Men det uttalade syftet att inspirera, genom det jag säger – eller att alla ska göra som jag gör – det är inte mitt primära mål.
Däremot förstår jag att jag har ett ansvar genom det jag gör eller visar upp. Det tycker jag är en mycket svårare gränsdragning. Det är enkelt att förstå att jag inte ska visa upp uppenbart brottsliga saker. Men det finns ett gäng etiska gränsdragningar som positionerar sig olika på skalan, och där jag som postar behöver bestämma vad som är i linje med mitt personliga varumärke.
Tidigare när jag var träningsbloggare så var det del av mitt personliga varumärke att tydligt prata om att jag inte tränade när jag kände mig krasslig.
Nu är det – tydligen – del av mitt personliga varumärke att friåka på snöskoter trots att jag har ont i halsen.
Friåkning har en snittpuls ungefär som en löptur, och man håller på i några timmar. Jag förstår mycket väl att jag inte blir friskare av att köra skoter, men skotersäsongen är för kort och min vecka i Hemavan för dyrbar, för att välja bort en skoterdag om jag inte absolut måste (vilket jag gjorde, i onsdags).
Krasst analyserat så postar jag ofta om alkohol, eftersom framförallt vin är ett stort intresse. Jag har ingen egen erfarenhet av alkoholmissbruk, och inte heller i min nära bekantskapskrets, så därför upplever jag det inte som problematiskt. Objektivt förstår jag att det kan vara problematiskt med alkohol, precis som med många andra saker – men det är där som ängsligheten kommer in. Det finns mycket i livet som kan uppfattas som stötande, eller triggande, utifrån personliga erfarenheter.
Jag förstår också att den allmänna bilden av champagne är att det är dyrt och lite svulstigt, men det är den bilden jag vill vända eftersom jag köpt de flesta av mina champagneflaskor för 170 kronor längs en grusväg på landet. I Frankrike.
För mig är champagne bäst på en vardag, tillsammans med en bit bröd och några ostar. Eller som nedan: champagne och fläskpannkaka.
Det passar inte mig att sympatileva mitt liv utifrån vad andra eventuellt tänker och tycker. Den personen är inte jag. Det finns andra som spelar den rollen bättre. Jag är precis tvärtom. Jag har en stark drivkraft i att leva mitt liv som jag vill, oavsett vad andra tycker. Jag kan inte leva på något annat sätt, det skulle inte vara jag.
Men jag är inte bara “det ska väl du skita i”-aura. För jag uppskattar allt oftare och allt tydligare att jag är en del av samhället. Jag tror bara inte att någon av oss blir lyckligare om vi går runt och funderar på vad alla andra ska tänka och tycka.
8 kommentarer
Grymt bra inlägg! Varför är det fel att ha det bra? Det är bara i Jante-Sverige detta är ett problem. När vi har förmågan att glädja oss åt andras framgång skapar positiva delningar ringar på vattnet positivitet föder positivitet.
Helt rätt! Det KAN inte vara upp till avsändaren att ta hänsyn till mottagarnas extremt varierande livssituationer, triggers eller preferenser. De får man själv ansvara för, genom att avfölja och kurera sitt flöde. Blir man triggad av alkohol har jag stor sympati för det, men det är fortfarande den enskilda personens ansvar att fundera över om det då känns värt att följa en influencer med ett ganska tydligt vin- och gastronomiintresse, som inte sällan förlägger resor till vingårdar mm. Det är lite upplagt för att bli besviken. Och jag tycker inte man kan avkräva en influencer, en främling, att anpassa sitt liv och sitt content efter den enskilda följaren.
Detsamma gäller ju rent krasst ekonomiska svårigheter. Vissa har drabbats hårt av inflation, höga räntor mm och får snåla, vilket är jättetufft och högst förståeligt. Men om man då känner sig triggad av de som inte drabbats lika hårt – och fortsätter leva sina liv, unna sig fina viner och resor – då får man kanske fundera om man ska pausa eller avfölja. Eller om man ser det som inspirerande och dagdrömmigt för framtiden, när det vänt även för en själv!
ja, lite så. men hur långt kan man dra den? gäller det alltid? det är intressant att fundera på tycker jag.
Jag tänker att det känns seriöst när någon som verkligen är intresserad skriver om tex vin, champagne, ostron eller annat dyrt, jämfört med om någon bara halkar runt på flådiga middagar och skålar på spa med massa andra kändisar/influencers. Det kan ju se lite vräkigt ut,
till skillnad från att visa sitt verkliga liv, som du, med skumpa till pannkakan.
förstår dig, bra input!
(ändå lustigt att ostron uppfattas som dyrt, när någon liksom bara placerat den i dyra sammanhang. ostron är en råvara som det finns drivor av på västkusten till exempel)
Du är så grymt klok! Tänk om fler på sociala medier var som du, då skulle vi slippa mycket tjafs…
Och även om inte ditt mål är att inspirera, så är det precis just det du gör. Jag dricker knappt alkohol, och vill inte alls åka skoter, men det spelar ingen roll. Det som inspirerar mig med dina skoterläger och vinkvällar är att LEVA! Att göra det som JAG mår bra av, och våga göra något utanför boxen (som champagne till vardagsmiddag).
Tack Sara!
Tack Helena, det känns fint att du uppfattar det så. Tänker att man har ansvar för sig själv, och att vara en bra människa gentemot andra. Men där har vi också ansvaret att sätta våra egna principer för hur man är det. Ska alla spela med samma regler så blir det ängsligt och med massa småpoliser.