Lör 4 apr: Fartlek på Tylösand

Det är den 4 april men det kunde lika gärna vara den 4 juli. Halmstad har fullkomligt exploderat idag. Folk går runt i shorts och t-shirt, äter glass, åker nercabbat. Vattnet glittrar, det var knökfullt på stan och jag kan tänka mig att det var mycket folk på stranden i Tylösand. När jag och Grabben åkte till Tylösand vid 6 ikväll – vi var förnuftiga och cabbade inte ner – doftade det av sommar och grillat. Havet var lugnt men vid vattenbrynet, stenarna och klipporna lekte barnen som om det vore varmt och mysigt. Det var säkert skitkallt i vattnet. Jag kände aldrig efter. Jag ville inte förstöra min sommarillusion.

Sommarkänslan är total

I love this! Trots träningsvärk i benen och seghet i kroppen finns inget bättre än löpning på Prins Bertilstigen. Jag repetererar: det finns inget bättre än löpning på Prins Bertilstigen! Vill ni att jag skriver det igen?

Jag älskar att jag bor här! Mitt i paradiset. Mitt i det vackraste som finns. Mitt i lyckan!

Jag har stora svårigheter med löpningen just nu. Det känns skitsegt. Det känns tungt fastän det går långsamt. Kroppen är inte alls med. Jag måste få ordning på det där och jag tänker mig att fartlek är min väg ut ur löparsvårigheterna.

Benen har känts tunga hela dagen. Allra värst har det varit att gå nerför trappor. Det är klart, 50 kilo benböj i smithmaskin, 230 kilo benpress i maskin, superset på 65 kilo lårcurl och sissysquats efter det – och en hel del annat – sätter sina spår. Träningsvärken är ett faktum idag. Det kändes i varenda löpsteg jag tog. Särskilt när vi sprang långsamt. Under fartleksrusherna kändes det ironiskt nog lite bättre.

Jag hade sällskap av Grabben och han drog mig runt Prins Bertilsstigen likt en löptränare av rang. Han pratade. Jag flåsade. Han peppade. Jag försökte utföra. Fartlekarna bestod av rusher uppför backar, rusher mellan träd, rusher fördelade på olika tidsintervaller. Allra roligaste var det när vi körde 20 sekunder rush, 20 sekunder lugn jogg, 20 sekunder rush, 20 sekunder lugn jogg och så vidare. Då sprang jag och log – trots att jag var trött. Jag ska fanimej besegra löpningen och den trötthet jag känner i kroppen.

Jag har ingen som helst anledning att vara trött och seg. De senaste veckorna har – relativt sett – varit en bit kaka rent träningsmässigt. Min kropp har inte “drabbats” av den populära tillståndet överträning. Men det jag känner nu är heller inget normaltillstånd. Jag är inte i min vanliga form just nu. Men form är något som kommer och går. Just nu har min gått. Jag ska jaga ikapp den!