Jag betygsätter mitt liv

Några år av min skolgång hade jag betygssystemet 1-5. Minns du det? I slutet av högstadiet kom IG-MVG och de sista åren när jag gick på gymnasiet fick jag betyg enligt ett internationellt betygssystem eftersom jag gick programmet International Baccalaureate. Då gjorde man slutprov efter 2 år och fick ett sifferbetyg som man räknade ihop och jag tror att max var 42 utifrån de 6 ämnen som man valde, och så 3 bonus-poäng utifrån en stor uppsats och ämnet “theory of knowledge”. Minns inte vad jag hade i betyg. 36 kanske? Fullt tillräckligt för att bli det mesta förutom läkare.

Jag trivdes riktigt bra med att läsa IB, men det har varit lite stökigt i efterhand. Det finns massor av kul kurser jag vill läsa såhär många år efter att jag fick min kandidatexamen – men mina betyg finns inte på antagning.se och jag har inte orkat engagera mig i att leta upp mina gamla betyg och göra det där administrativa stöket. Så jag blir aldrig antagen till något som jag söker till (försöker lite nu och då, och hoppas på under). Vilket år som helst ska jag kontakta min gamla gymnasieskola och be om betygen så att jag kan faxa in dem till någon myndighet och få alltsammans godkänt.

Hur som helst, jag tänker att vi använder IB-programmets betygssystem och sätter 1-7 på mitt liv – och så en kort insikt på temat “theory of knowledge”.

Vi börjar med betyg 1 vilket är kraftigt underkänt. Jag ger min hälsa en 1:a med anledning av eventuell mykoplasma och en långvarig hosta som jag hade länge, som sedan försvann och som jag nu fått tillbaka. Känner mig inte hundra. Skulle absolut kunna gå och dra några lätta marklyft men inte hålla på med något alltför jobbigt.

Jag ger en tvåa till all maskulin energi som stör mig enormt. Allt det kortsiktiga tänket i världen och politiken som förmodligen finns prick överallt men med stort mediafokus på USA. Råder lite bot på det genom att lyssna på poddarna Den nya ekonomin och Kapitalet. Det löser inget, men det är bättre när andra pratar om vansinnet som pågår så behöver inte jag älta det i mitt egna huvud.

Betyg tre av sju får min reslängtan. Det är som att jag både vill resan men ändå inte orkar. Behöver redan ut det där.

Fyran förbehåller jag min senaste daytrade. Köpte New Wave på morgonen och sålde några timmar senare och tjänade 5000 kr. Detta ska ej ses som köpråd eller någon form av annan finansiell rekommendation heller. Men jag gillar ett visst mått av daytrading, det får upp mitt intresse för mer passivt börsengagemang också. Vill daytradea mer med den pott pengar som jag har råd att riskera.

En femma får jobblivet just nu. Det rullar på bra. Inget särskilt skav någonstans, utan jag har rätt roligt varje dag. En stark femma till och med.

Sexan skickar jag till mina ambitioner och sådant jag vill ta mig för. Bra jobbat Sara, säger jag och klappar mig på axeln.

Till sist: sjuan föräras den otroliga känslan att jag inte vill vara någon annanstans än hemma. Jag känner mig otroligt förnöjd med att vara just här. Det är en otrolig känsla som berikar mig.

Över till theory of knowledge. Nyligen var vi 8 personer i ett hus i en vecka. Vi har alla lite olika bakgrund och olika förutsättning, och någonstans längs resan gång när vi pratade om att dela upp kostnader etc så slog det mig att rättvisa inte kan räknas i kronor. Någon som har mycket kapital går in med mer inköp av dyrare mat, medan en person som är otroligt underhållande går in med sin energi och sprider stämning i hela gruppen. En annan bidrar med otrolig kunskap och tid och en tredje med något helt annat. Istället för att fokus ligger på att dela kostnader i kronor rättvist, så ska tanken förflyttas till vad kan jag bidra med. Och så ser man till att bidra med just det – som inte går att mäta. Kronorna behöver fördelas någorlunda, men vi får inte fastna i det. För då ser vi inte det större sammanhanget. Man kan vara generös på olika sätt. Det går åt många olika håll det där.