När jag satt på det som då var restaurang Salt på Tylösand för mer än tio år sedan så öppnade jag en mening med orden “jag undrar vilken vecka på sommaren som flest har semester” och mitt sällskap förstod inte alls frågan som var begriplig till orden men ändå med inslag av hobbyfilosofi till sin natur. Jag har funderat på det där ofta sedan dess och när jag igår körde norrut från en fyrtioårsfest i Öregrund så mötte jag många husvagnar men körde om desto färre. Den veckan, den där flest har semester, har passerat. Kanske är det fler som återgår till jobb denna månad, än som lämnar jobbet för semester.
Min semestervecka, som ska innehålla absolut noll jobb, är vecka 34 och någon dag därförinnan.
Jag har tänkt mycket på återhämtning under de jobbveckor som varit, men vill inte trassla in mig i övertänkeri. Det känns som att risken är större att skapa oro genom att tänka på om jag är återhämtad, än oro skapa genom känslan att jag inte är återhämtad. När jag känner efter så… känner jag mig som vanligt? När jag tänker efter, ja då tänker jag att jag har ju inte haft jättemånga dagar på rad som varit lediga så jag borde behöva återhämtning.
Det är säkert ett vanligt problem. Kanske roten till mycket. Vara för mycket i huvudet, för lite i kroppen.
Idag har jag fyra möten, varav två kundmöten och två möten för intern uppstart. Men det ska bli ganska bra väder, så allt annat jobb som kan skjutas på kommer jag skjuta på till slutet av veckan. För då ska det bli regn. Nu snart ska jag hänga lakan på tork, plocka vinbär och gunga i hängmattan där ute. Ikväll: ta en fjälltur med Hazelwing. Kanske baka en sockerkaka.
Däremellan ska jag göra ett gäng fakturor, betala några räkningar och hålla på.
Jag läser blogginlägg på blogginlägg om fantastisk sommarledighet som nu återgår till vardag och att det skaver. Det är enkelt att ge råd om att justera vardagen. Lätt för mig att säga, som ju aldrig ens öppnat dörren till den stora sommarledigheten och sprungit lös och ledig i hagen. Kanske skaver även min vardag då. Eller så gör den inte det. Vem vet.
Men det finns ingen längtan i mig efter massa ledig tid. Ingen längtan efter ekonomisk frihet så att jag har tid att göra vad jag vill. Tydligen inga högflygande drömmar, bara konkreta planer som inte på något sätt är vardagliga eftersom jag lever utanför normen. Men de är greppbara.
3 kommentarer
Håller med föregående, det är därför vi läser den här bloggen. Jag gick själv terapi en gång eftersom jag hade möjlighet att inte jobba alls tack vare ekonomiskt oberoende. Men det var inte alls rätt för mig, jag jobbar därför på ett helt vanligt jobb, med helt vanliga arbetstider och helt vanliga arbetsuppgifter för att jag mår bra av det. För mig skulle det helt enkelt inte fungera att leva på något annat sätt, då skulle jag inte känna att jag hade en rytm med plikter och återhämtning som fungerar för min kropp och själ. Men om det pratas det inte mycket, så tack för ditt inlägg igen!
Tack för att du delar med dig Marianne!
… det är också därför vi läser den här bloggen, tänker jag. Den har ett så starkt genomgående tema kring att skapa sin bästa vardag, med hjälp av personlig utveckling, reflektion, sunda vanor och unn snarare än ekonomiskt oberoende, lyx eller förtidspension. Det känns relaterbart, uppnåeligt och pirrigt. Och det ger en något till ens egen vardag, små inspirerande tips och tankar att själv bygga vidare på.