Camino de Santiago från Melide till Arzúa

Första dagen på Caminon bjöd på 16 km vandring i strålande solsken. Det var något alldeles särskilt att vandra i spåren där så många vandrat före mig, och där så många insikter kommit till ro.

Vi är över 30 personer som är med på Gore Tex event här i Spanien. Tidigt imorse hoppade vi in i en buss från Madrid och sex timmar senare kom vi till Melide där vi fick lunch och sedan fick lämna för att vandra leden i vår egen takt.

I det här tältet blev vi av med våra telefoner för dagen

Jag valde att vandra själv och gav mig av rätt så tidigt. Jag ville tillbringa kilometrarna i mina egna tankar och insåg snart att en enda tanke snurrade runt i mitt huvud hela vägen till dess att jag kom fram till Arzúa och stadsbruset gjorde sig påmint igen.

Dagens etapp gick snabbt. Efter fem kilometer fick vi energipåfyllning och kanske var jag för snabb för den andra energidepån för helt plötsligt såg jag stadsskylten. Jag visste inte vad klockan var och hade ingen som störde från verkligheten där hemma. Vandringen är mobilfri tid och vi lämnade bort våra telefoner vid starten och får tillbaka dem vid hotellet där vi bor för natten.

Gatorna i Melide

Spirande vårgrönska

Pilgrimsvandrare kommer i många outfits. Det här är jag – låt dig inte luras av Tom Ford-glasögon och pärlörhängen. Eller: underestimate me, that will be fun

Det finns många ställen längs vägen för påfyllning av energi, vatten – eller bara en bänk att vila benen på

Det var många gånger under vandringen som jag önskar att jag klätt mig i shorts – trots att det egentligen bara var 10 grader. Istället hade jag tights från 2XU, understället Active Comfort från Craft, en skaljacka från Norröna med Gore Tex-material och så lätta vandringskängor från Viking – också med Gore Tex. Det blev varmt i uppförsbackarna, men jag var däremot perfekt klädd i skuggan.

För mig är det inga större bekymmer att vandra 16 km lite spontant. Det är just sådana saker jag tränar för; livet liksom. Vi har också förmånen att inte behöva bära vår egen packning. Jag har en lätt Osprey rycksäck med extra strumpor, kamera, vatten och lite sådant. Däremot passerade jag andra vandrare med tyngre ryggsäckar och som vandrat längre. Det imponerar. Och jag förstår den inre resan.

Det är samma inre resa som jag är ute efter varje gång jag utmanar mig själv på långa distanser. Som när jag sprang 11 mil på Kungsleden en helg. Eller när jag sprang Jämtlandstriangeln på en dag. Eller alla de andra gånger jag sprungit mil efter mil i jakten på att komma närmre allt det där som finns där inne som vi så omsorgsfullt bäddar in eftersom vi tycker att det är för läskigt att känna det.

Jag vill vara nära den känslan alltid. Det är nog därför jag rätt ofta känner en slags sorgsenhet mitt i all lycka. Kontrasterna mellan eufori och avgrund. Det får mig att känna mig levande.