Annika skällde på mig för att jag inte bloggar ordentligt. Så jag tänkte ändra på det. Här är jag! Jag är trött i benen efter ett gympass med den första mjölksyran på riktigt länge. Benen är inte vana – men jag tror de gillar det ändå. I veckan vill jag växla upp till tyngre vikter och förutom benträning som går fint att få tungt med egen kroppsvikt så körde jag lättare vikter men maxade antalet repetitioner att hålla på en hel låt (Sia/Move your body – single mix, för den som är nyfiken). Vad gör man inte för att få bli lite trött!
Igår var jag ute på Djurgården hela dagen med just Annika. Det blev en halvmara till fots; med vind i håret och köttbullar på Ulla Winbladh. Och lite senare en taxi ut till La Linda och utgång på Natten på Valborgsmässokvällen. Kön var evighetslång – upp till 5000 personer har jag läst. Sedan dansade och skrålade vi loss till powerballader, kulörta ljuslyktor och ballonger i taket. Det var kul – men runt klockan 1 åkte jag hem så att jag kunde vara morgonpigg.
Och idag på första maj vaknade jag till strålande solsken och sommarvärme på mina föräldrars balkong. Efter att ha fått vårens första fräknar fick jag nog och gick ner till gymmet istället. Jag vill aldrig tappa bort känslan av glädjen från varje steg som jag kan gå, men jag vet heller inte riktigt hur jag ska hålla kvar den. Ju längre tiden går desto mer självklart blir det. Jag kommer sakna den där nyfunna glädjen samtidigt som jag vet att jag kommer glädjas med annat, på samma sätt som jag gjorde förut.
