De flesta av mina tankar som utvecklar sig och växer i omfattning, som får min hjärna att expandera och min världsbild att bli större, uppstår när jag lyssnar på andra människor. Det kan vara triviala samtal, men med kärna.
De senaste dagarna har jag funderat mycket på det egna jag:et. Vi är vad vi är när vi är själva. Men jag:et formas också när vi är med andra. Vilket är det egentliga jag:et. Förmodligen finns flera jag. Finns det ett riktigt jag? Och är det jag:et som är när vi är själva, eller det jag som uppstår när vi är med andra?
Vilket jag är egentligen eftersträvansvärt? Eller är det alla former av jag?
2 kommentarer
Jag har varit i samtal med olika kloka människor om de tre jagen. Jaget andra ser, jaget jag tror andra ser och jaget jag ser. Tänk att de tre cirklarna kan nästan lägga på varandra (hög självkännedom) eller mest snudda varandra i kanterna (låg självkännedom). Och hög självkännedom kan också ofta kopplas till hög självkänsla resp låg självkänsla. Tillfredställande att tänka kring tycker jag.
Ja, den där modellen är så spännande. Hur har du reflekterat kring den? Någon upptäckt du gjort? Är så nyfiken!