Det är torsdag morgon och värmediset ligger över Åreskutan. Fjället som jag brukar se klart och tydligt hemifrån mig, är suddigt. Det ska snart bli uppemot 30 grader, men inte ännu. En lastbil backar upp på min infart, på den nygrävda och nygrusade vägen. Allt är nygrävt på min tomt. Vi har bott i vårt hus i fem år, med nygrävd brunn precis innan vi flyttade in. Och nu ett nytt reningsverk. Det var inte tänkt så. Det var 200 000 kronor som vi hellre velat lägga på roligare byggprojekt som vi håller på med. Men vi hade inget val. Så nu är det prydligt grävt och dikat. Och till hösten ska vi plantera tre ungbjörkar längs med uppfarten. Vägen är hur som helst bredare, mer lättpackat för alla lastbilar. Och för egen del såklart.
Det är en tjej som kör. Det är det nästan alltid numer. Hon lastar av två stora lådor till mig. Lagom tunga.
Jag bär upp innehållet till huset. Det har hunnit bli eftermiddag och värmen trycker mer intensivt. Det är tomt på gården. Den sista bilen har lämnat och kvar är jag med ett boningshus som ser ut så som det alltid gör, en fjällstudio som vi renoverat från grunden – det är bara timmerstockarna som är kvar – en vinkällare och en vinsalong som står på en gammal utgrävd platå som funnits här under många decennier och som inte använts till något alls.
Fjällstudion är inte urstädad ännu. Här inne målar jag lister, och vi behöver förresten vara två personer som lyfter bort byggställningar och grejer. Men om två veckor kommer det en ny lastbil hit, med sängar.
När solnedgången speglar sig i fjällstudion ser det ut såhär:
Och när solnedgången speglar sig i vinsalongen, ser det ut såhär:
Och bort mot fjällen, är färgprakten stark.
Men vi backar några timmar. De två lådorna innehåller tre möbler. Hela våren har jag sett snickarna jobba med projekten utanför mitt köksfönster. Sett en ny gårdsbild växa fram. Sett solen väcka platsen jag bor på med solstrålar från tidig morgon till sen kväll. Ljuset flyttar på sig, så som det alltid gör, och jag har drömt om en gungstol på den lilla altanen som suddar ut gränserna mellan ute och inne i vår vinsalong.
Det är något med en gungstol. Den representerar vila och långsamhet. Återhämtning. Långa kaffepauser och generösa vinkvällar. En gungstol är allt jag vill ha, har jag tänkt sedan det började grönska för många veckor sedan.
Och så hittade jag den danska serien Houe Paon med trädgårdsmöbler. Som jag fortfarande inte kan uttala. Det är en trädgårdsmöbler som inte är för loungeaktiga, men inte heller för upprätta. En helt perfekt serie, som också inkluderar en gungstol. Så jag köpte den. Och en loungestol. Och en liten soffa.
Jag lade beställningen för en tid sedan, och eftersom stjärnorna stod rätt så kom leveransen med lastbilen precis samma dag som snickaren gjorde sitt sista jobb. Den där dagen då det var 30 grader varmt och jag firade hela årets projekt, vår första målgång i en rad av många målgångar, med en islatte. För det har jag också längtat efter sedan länge.
Solen värmer och diset vilar över trädtopparna. Och härifrån har jag utsikt över alltsammans.
Det är typ klart nu, fast ändå inte alls klart. Efter några veckors semester ska plåtslagaren komma och göra det sista på utsidan. Elektrikern ska också komma och göra det sista med de spotlightsen. VVS:aren, ja min kille, behöver också göra sina installationer. Och sedan behöver någon gå över med en trasa på all panel, damma av alla ytor och putsa alla fönster.
Men förutom det, så är det klart. Nu sitter all panel från Norrlandsträ. Det stengrå golvet, också från Norrlandsträ. Och vikpartierna från Skånska Byggvaror. Vi har inbyggd spotskena, men inte riktigt bestämt vilken lampa som ska sitta där. Dörren är inbyggd, ingömd. Det ska bli ett annat handtag på den, och snickaren har gjort en finurlig lösning på golvlisten så att det ska fungera att dessutom öppna dörren. Inte bara ha den stängd. Snart blommar också vallmon på taket, även om det övriga ängsgräset behöver ett tag till på sig.
Jag sitter och dricker kaffe på min plats och funderar en stund. Går igenom allt i huvudet; allt som hänt sedan i september förra året då vi började med allt. Sedan dess har vi haft någon form av hantverkare här vid vår fastighet nästan varje dag. Ibland väldigt många.
Har det varit värt det? Det kan bara en värdering från mäklare avgöra, om något år. Eller prislappen på fastigheten om eller när vi säljer. Vi har utökat vårt bostadslån, och vi har tagit ut pengar från börsen. Det finns en alternativkostnad med det, såklart.
Men det finns också ett annat värde. Värdet av att verkligen trivas på sin plats, och sitt liv.
Jag har tänkt mycket på att eftersom jag jobbar så mycket och lägger så mycket tid och energi på ren prestation, så vill jag också ha det totala njutet i livet. Allt det som går bortom det vardagliga. Jag vill ha det spektakulära. Att omge mig med den återhämtningen som en eftermiddag i min gungstol ger, är direkt vila. Så att jag kan ladda om och prestera nästa dag igen.
Jag vill ha ett liv med mycket prestation, och mycket återhämtning. Det däremellan, den där mellanmjölken, tycker jag är lite tråkig. Så den kan jag lämna därhän.
Den här vyn som jag fotade för två veckor sedan, är förändrad idag. Här står nu blommande växter, och möbler. Och så kommer det säkert vara för en tid framöver, det är en plats som kommer att ändra sig, tills saker och ting hittar hem.
Imorgon ser jag fram emot en frukost på min förhöjda altan. Den som blickar ut över fjällen. Han jag delar livet med kommer med morgontåget, och då väntar jag med kaffe och nybakat surdegsbröd från bageriet vid grusvägens slut. Och när det blir eftermiddag och vi gjort vårt dagsverke, är det vi som skålar i champagne just här. För slutet, och för starten.
Här kan du läsa fler inlägg om vår renovering i Åre
