De mäktigaste upplevelserna går inte att köpa för pengar och det är dem jag är allra mest tacksam för. Förra helgen fick vi frågan om vi ville uppleva renskötsel på riktigt och vara med och flytta renar och det var stort JA på det. Klart vi ville. Vilken otrolig inbjudan!
Frågan kom från Anna på Jillie Ren & Vilt i Funäsdalen som jag haft kontakt med i flera år. Vi skulle få följa med en av familjerna i Ruvhten Sijte sameby i renskötselarbetet.

På lördagen skulle vi få vara med och samla in renar, som sedan skulle förflyttas – drivas framåt med snöskoter – runt en mil mot området kring rengärdet där de skulle vara över natten. Och på söndagen skulle de återigen samlas in på morgonen för att drivas in i själva rengärdet. Sedan skulle det bli en mindre renskiljning med fler som anslöt för att arbeta i gärdet.
Det var smått nervöst att tacka ja till något jag inte visste något om, men det var givet att vi skulle vara med. Att få en sådan inbjudan är stort.
Jag ringde Motorhuset och frågade om de hade några lämpliga snöskotrar vi kunde använda för helgen, och i fredags lastade vi en Polaris Titan och en Polaris Nordic Pro på släpet. Två kapabla arbetsmaskiner.

Sedan körde vi mot Särna och Marcus Rensberg, som vi skulle följa i hasorna under dessa dagar. Han är ordförande i Ruvhten Sijte sameby och har fått svara på många av mina och Dannys frågor under helgen. Många frågor om ren, om renskötsel, om kulturen, om framtid och skog och mark om hur kroppen håller för arbetet. Vi har ätit kokkött tillsammans med familj och vänner, delat kaffe vid elden, lyssnat till samarbetet dem emellan. Upplevt renskötsel av renar som faktiskt mår riktigt bra – som är stora och vid god hälsa. Men vi har också fått bekräftat och berättat det vi vet. Hur markerna för renen, rennäringen och hur välmående skogar och fjällområden trycks undan, för att områden ska exploateras till förmån för framförallt industri.








I lördags sågs vi hos Marcus tidigt på morgonen för att köra skoter ut till skogs och se var renarna befann sig. Det arbetet utförs på flera håll, och samsynkas mellan renskötarna. Stora områden checkas av, vilket innebar att vi körde snöskoter på högst skravliga och tekniska ställen.
Att friåka snöskoter är en sak, detta är något helt annat. Jag är van vid att kunna hålla fart och styra med benen – och välja den terräng jag vill köra.
Marcus läste vant av terrängen och körde som en vessla på sin ledskoter mellan stock och sten, dessutom med hund på snöskotern. Jag körde för glatta livet och använde muskler jag sällan använder annars. Det var tekniskt, men kul. Framförallt ville jag inte försvåra eller försena arbetet för Marcus. I friåkningen tillhör det att man kör fast och håller på och grejar. Men nu var vi ute på uppdrag, det fanns ingen tid för krångel. Jag tror och hoppas att vi skötte oss okej.

Framförallt vill jag ha en ny Polaris Titan för jävlar vilken drömmaskin det är!
Det tog några timmar att hitta renarna och driva dem närmre varandra. Sedan började den mer enkla körningen när vi skulle driva renhjorden framåt, cirka en mil fågelväg mot ett område nära rengärdet. Där skulle renarna vara över natten, innan vi flyttade dem vidare in i själva hägnet morgonen därpå.
Att driva en renhjord framför sig är en mäktig syn. Snöröken bakom. Solljuset framför. Alla dessa fantastiska djur som förflyttas åt samma håll. Att se renskötarna och skoterförarna vant driva renarna framåt, och när några renar vill vika av och drar fler i flocken med sig så är förarna vant framme och samlar in renarna igen tack vare både skotrar och hundar som vallar. “Jobba som ett gummiband” instruerade Marcus, och vi gjorde vårt bästa.


Solen gick ner bakom träden och vi jobbade fram tills det blev mörkt. Vi var en 6-7 personer som var med på lördagen. Jag och Danny med de nyfiknaste öronen med många frågor om drönare som arbetsredskap. Och om hur senan knäpper när renen flyttar på sig, så att de ska höra varandra även när sikten är dålig. Om att när de springer i cirklar så springer de alltid åt samma håll och det kan vara alldeles stilla i mitten. Den sista timmen från när solen gick ner tills att det blev mörkt och kallt så var vi på samma plats i skogen och eldade. För att lugna ner renen så att inte skulle vandra vidare när vi lämnade dem för natten.



På söndagsmorgonen packade vi in oss i bilen ännu tidigare än dagen innan, och körde mot rengärdet där vi skulle utgå från. Det var -18 grader men strålande vackert. Vi letade upp renarna på nytt. Kryssade mellan tät skog och hittade spår. När renhjorden var samlad påbörjades förflyttningen av dem mot själva gärdet: som hagar i olika sektioner.


När morgonen blivit förmiddag kom det många fler till rengärdet, det var nu jobbet med att “dra ren” påbörjades. Mindre grupper av ren flyttas och inventeras och skiljs åt. Vissa går till slakt, till exempel de med dåliga tänder. Jag träffade Tova-Liza i rengärdet som förklarade för mig att vissa renar gillar att skrapa lav av stenar, och då slits tänderna snabbt. Annars är det mestadels åldern som medför dåliga tänder, som hos oss andra, och då får de går till slakt. Några av renarna i hjorden tillhör andra familjer, och då skiljs de också ut och hämtas upp och flyttas till sin egna hjord.
Danny var med och drog ren med stor inlevelse. Har de horn så håller man i dem, har de inte horn får man hålla dem om halsen istället. Renar är starka djur. En renko kan väga mellan 60-90 kilo. En renkalv mellan 4-6 kilo när den föds, vilket för övrigt också var en av frågorna vi ställde.



Arbetet i rengärdet pågick hela dagen men vi körde hemåt Jämtland vid 14-tiden. Då hade elden med kokkaffet brunnit sedan förmiddagen. Kokköttet gick laget runt och stämningen var familjär. Det här är ett gemensamt arbete. Nästan lite av en familjefest. Jag kände att många som kom dit anslöt med både glädje och hjälpsamhet.
De renar som går till slakt åker den korta biten till slakteriet i Funäsdalen. Här har Jillie Ren & Vilt sin anläggning. Köttet säljs vidare till både restaurang och privatpersoner. Är du i Åre är det detta renkött du äter när du beställer en Biff Rydberg på Werséns till exempel. Eller när du beställer in rätter med renkött på Copperhill. Men du hittar också renkött från Jillie på ICA Undersåker.
Du kan också beställa direkt från Jillies hemsida. Eller beställa genom de leveransturer som körs några gånger per år som går söderut förbi t.ex. Bollnäs, Stockholm och mot västkusten.
Köp renkött, är min uppmaning. Du som är mån och medveten om vad du äter. Om djur som levt bra. Om du bryr dig om korta transporter. När du väljer svenskt kött stöttar du beredskapen i Sverige. Vi blir mindre beroende av import och ökar våra chanser av tillgång till kött från lokala leverantörer. Renskötseln fredar marken och är vår kanske sista försvarare gentemot det storskaliga i allt. Skogsåkrar. Gruvor. Allt som drivs på med medel från utländska intressen.



Bland det godaste jag gillar att grilla över öppen eld, som substitut till korv, är gurpi. Sätt på en grillpinne och grilla över eld och ät som det är. Eller stek på häll. Ovan är bilder från när vi tillagade gurpi när vi var ute och lagade mat över eld en vinter för fyra år sedan.
Renskav och suovas är råvara som är enkel att hantera och börja med om du är osäker. På min önskelista på mat står blodpannkaka med suovas. Med messmör, fick jag som tips när vi satt runt matbordet hemma hos Marcus med en stor kastrull med köttsoppa med klimp. Faktiskt min första i livet. Och oj så gott det var!


Det var en otrolig helg som jag kommer bära med mig länge. Om samspel mellan djur, natur och människor. Småskalighet och medmänsklighet. Omtanke och omsorg. Det håll som jag vill att livet ska riktas mot.








2 kommentarer
Så mycket wow på det här! Vilken upplevelse alltså. Tack för att du delar. <3
Ja det var verkligen en upplevelse!