Det är trettiofem minusgrader och numer är vi vana vid det. Ska vi köra en sväng, frågar någon och kastar en blick ut genom fönstret mot snöskotrarna som står där och glänser och fryser. Idag är jag inte alls sugen på lager på lager och att det biter i kinderna. Men världen är orimligt vackert när det är så kallt så att varje spår av liv är inkapslad i hejdlösa minusgrader.
Uppe på fjället är snön orörd med undantag för små, små spår. En livs levande varelse har transporterat sig långa sträckor i jakt på något. Mat? Värme? Vila?
Vi gör också spår. Vill hitta den tunna, bräckliga värmen från solstrålarna som når över fjället. Blickar ut över milsvid utsikt. Ett hav av fjäll.
När det mörknar dansar norrskenet svagt. Men det är för kallt för att gå ut och titta på det. Vi gör eld i kaminen här i huset i Tängvattnet som vi hyrt. Och vi gör varm choklad med punsch. Det står på min längtanslista för februari och jag har tickat av många koppar nu.
Nästa vecka ska det bli färre minusgrader och jag längtar, som så många andra. Kanske ska jag ge mig ut i skejtbädden. Kanske ska jag springa en sväng. Kanske ska jag börja odla lite vallmo hemma i min hydroponiska mojäng och kanske ska jag börja bläddra i mina böcker om sommar.
Men jag längtar också efter hur mars ska kännas. Mer snö och mer sol. Mildare grader.
