Hälsingland. Landskapet som ligger som en grönskande bro mellan Gästrikland i söder och Härjedalen i väster, med havet som öppnar sig i öst och Dalarna som granne. Här finns djupa skogar och glittrande sjöar, berg som reser sig till utsikter över milsvida vidder, och små samhällen där tiden ibland går lite långsammare.
Det är ett landskap känt för sina Hälsingegårdar – de stora, vackra bondgårdarna som bär berättelser om stolthet, hantverk och kultur och som till och med fått en plats på UNESCO:s världsarvslista. Här möts du av en natur som bjuder på allt – från kustens öppna horisont till skogens tysta stigar – och av människor som vårdar traditioner men också skapar nytt.
Hälsingland är underskattat, men i tysthet flyttar de hit. Människorna utifrån. Celebriteter och entreprenörer. I blandning med många andra. Alla människor som vill mer.
I Hälsingland har min mamma sin gård hon vårdar med ömhet, investerar i och som ska lindas in i framtiden. Omgiven av åkrar som arbetat för bönder i generationer, och med några hundra meter till Voxnans mörka vatten som är hem till liv under ytan men som hela tiden utsätts för påfrestningar av mänskligheten eviga lusta efter ännu mer el på bekostnad av så mycket annat. Här gör naturen sitt bästa för oss. Luktärtorna som vuxit sig snudd på oregerliga. Vinbärsbuskarna som utökat sitt omfång. Trädgårdshallonen som inget annat vill än att bli fler. Plommonträdet med dignande grenar och allt annat som ger skörd och fyller frysen. Här är solnedgångarna vackra hela året. Här går tradarna förbi på sina dagliga turer när leveranser ska korsa Sveriges alla vädersträck. Här pågår livet och här arbetar vi. Alla timmar som slits på arbeten med månadslön, i egetföretagande med koll på intäkter och utgifter, så att gården ska kunna brukas och duktiga snickare och hantverkare anlitas för att fastigheter ska stå där de stått i hundra år till.
I helgen arbetades det på annat sätt. Många löpmeter fårstängsel, tillfälligt och permanent, skulle dras ur backen för att återställa åkrar och lägdor till så som det var för några år sedan. Helsingefåren har flyttat vidare till andra betesmarker och andra ägor, med noggrann administration i register och efter konstens alla regel. De som betat på mammas marker är allmogefår och stamtavlor ska registreras och kulturen bevaras och utvecklas varsamt.
Jag har lyft stolp, förflyttat grejer och forslat bort flera års gren och kvist som varit lördagsgodis för fårflocken när det vanliga betet inte varit tillräckligt. Dragit, slitit, rensat. Nedmonterat och sorerat, så att allting är redo att brukas igen. Stängsel, grindar, stolp. Redo för nästa kapitel.
Arbetet pågick hela lördagen, från tidig förmiddag till sen kväll. Med paus för snabb lunch och pappas muffins på en sten ute på lägdan. När det började skymma gjorde vi kväll. Duschade bort damm och åker, klädde om till mjuka kläder för ömma kroppar och betraktade kvällen och de öppna landskapen där utanför.
Vi körde ner redan i torsdags kväll. Men då till sommarstugan vid sjön Mållången. Den som också varit föremål för arbete, planer, utveckling och drömmar. Den som fått bli utlopp för allt vi önskat, och ett komplement till gården som är hem för arbete och strävsamhet.
Stugan är något helt annat än gården: avkoppling. En stunds lugn och ro i en tid där vi jobbar dygnets alla timmar. Ett arv jag bär med från mina föräldrar. De som gett mig alla mina bästa egenskaper. De som kan arbete i form av både hav och bördig åkermark. De som kan ledningsfrågor och företagande. De som kan allt annat än att ta det lite jävla lugnt. Om jag ska vara krass. Jag har inte heller någon inbyggd läggning för det. Har aldrig övat på det. Sällan upplevt det. Men det finns ett sant nöje i att ta saker vidare. Vara i utveckling och förändring. Vilja vidare och framåt och med mer fart trots att de bredvid knappt förstår eller förmår.
Men sådana är vi.
Och sådan uppfostrar jag min sambo att bli. Med åtta års armkrok var det han som klev upp klockan 6 i söndags morse för att dra stockar för tunga för mänsklig muskelkraft.
Jag vaknade tidigt i fredags och såg älvorna dansa över vattnet. Eller kanske är det bara över åkrar och lägdor som älvor dansar och över vattnet är det kanske rentav en helt annan sort. Men vackert och stilla var det i alla fall. Marken och skogarna där utanför helt fylld av blåbär och lingon och ätbara svampar. Här råder enkelhet och livskvalitet. Inga märkeskläder att skryta med, motorer som knäpper andra på näsan eller yta att jämföra.
På kvällen mötte vi mina föräldrar som kom från stan, och så åt vi den enklaste av maträtter och som av konstig anledning blivit bland det mest skrytiga. Skaldjur. Ostron som det finns så många av på havets botten, men som blivit symbol för lyx och flärd. Det är nästan höst och det bästa med kallare temperaturer är skaldjur och bröd. En Chablis av bättre slag i glasen. Och inget mer.
Det var en otrolig helg. Minimalt med skärmtid. Maximalt med fysiskt arbete. Mycket förundran, relationer, kärlek och fina samtal. God mat! Vin. Mathantverk. Allt.
