Ännu en vecka närmre sommaren. Ännu en vecka närmre döden. Jag vet det låter dystert men det stämmer ju så varför hymla. Jag vill lyfta det mer känner jag. Att det kan vara mörkt trots att det är ljust. Att det är så förgängligt. Och att det är okej att känna så utan att det behöver sättas någon lapp på det. Hej det är livet. Vi är alla döende.
Kanske är det därför jag känner meningslöshet när dagarna flyter ihop och jag inte vet vad som var måndag och lördag när jag blickar tillbaks på det. Jag nöjer mig inte med att vara nöjd och det finns inget skäl till varför jag ska ändra på det. Jag älskar mina dagar som går ihop och fylls av en smörja av hemmamys och ingenting mer. Men att ha ett helt liv som är så? Nej det är inte för mig. Jag behöver mer än mys. De där dagarna hemma får inte bli för många. I alla fall inte just nu. Jag behöver något mer och det är förundran och överraskning och jag behöver acceptera att det är jag istället för att gå hemma i mitt hus som jag längtat efter och fundera på att jag borde vara nöjd nu och varför är jag inte det.
Den här veckan har varit en sådan där bra vecka ändå. En riktigt jävla bra vecka faktiskt. En lagomvecka i jobbtempo med några spännande möten som tillför lite kittlande rus innanför kavajen (om jag haft kavaj) i arbetsblivet. En utflykt till Tännforsen efter jobbet i måndags och spontan AW för att fira Smultronsites efteråt.
Visserligen blev det en ont-i-huvudet-tisdag men med fantastisk solig kväll på tomten och vi satt ute hela kvällen och halva natten och eldade och hade det ljuvligt efter två alvedon.
En kväll med taktältet i onsdags och förundrar rakt upp och ner. Vi drack livets gin and tonic med Sicilian Dreams från Norrbottens Destilleri och Valencia Orange-tonic. Klyftade grapefrukt till det. Vi gjorde upp en eld, igen (det ÄR livets grej) och satt vid vattenkanten till sent på kvällen. Sedan läste jag klart min bok i taktältet och när vi vaknade, utan att ha ställt väckarklockan, så var solen varm och himlen blå. Allt. Prick allt, var perfekt.
Och så igår när det blev torsdag var jag och drejade på Porslineriet i Undersåker. Så nu när det blir helg känner jag att jag gärna myser runt hemma och tar det lugnt. Kanske tar tag i några projekt här hemma och bockar av på att-göra-listan och bygger nöjdhet i kroppen. Hade jag tvärtom haft en alldeles för lugn veckodagsvecka hade jag känt rastlösheten komma krypande och den stora tjatiga frågan vad ska vi göra nuuuu.
Under våren har jag haft en uttalad plan om att ta det lugnt. Att gå hemma och göra ingenting. Inte åka runt så mycket. Inte ha så mycket inbokat. Men jag vet inte om det passar mig riktigt. Passar hur jag är. För på insidan är jag en lugn person. Mitt kroppsspråk är rätt lugnt. Jag har en lugn aura. Så jag behöver inte mer lugn för att bli lugn. Däremot behöver jag bra energi för att bli balanserad. Det är ju dit jag ska sträva. Jag behöver fylla mina dagar med lite förundran, men mycket känsla av liv. Inte planlösa dagar av ingenting. Det är fint att få känna så. Hitta nya insikter om sig själv. Förstå vad jag behöver nu. Vilket inte är detsamma som vad jag behöver tio år från nu.
8 kommentarer
Kloka tankar. Det som sätter begränsningar är ju dagarna. Som anställd med för närvarande 30 semesterdagar per år räcker ju tiden inte till. Så mycket som jag vill göra och så lite ledig tid. Dagarna ska räcka till skidsemester, skoter, sommarsemestern (som jag ändå tar så kort som det bara går), julledighet, höstvandringar osv. Det är ju oerhört svårt att vara spontan som anställd, även om jag givetvis fattar att ni egenföretagare får slita på ett annat sätt. Men känslan är ändå att den trygga fasta anställningen är en strypsnara som långsamt kväver mig och även om man försöker få in äventyr i vardagen är det inte riktigt tillräckligt. Jag vill göra något annat, ha ett friare liv, men hur och vad när man samtidigt vill ha råd att hålla på med alla dyra fritidsintressen, resa osv.
ja, man behöver nog olika delar trygghet vs. frialivetfeeling beroende på stadie i livet. och, viktigt att komma ihåg: allting kräver uppoffring. det är bara det att folk mycket sällan pratar om vad de offrar för sina fria liv.
Jag vill kliva rakt in i din blogg idag. Jag vill stå där du står. Jag vill göra det du gör. Är rätt att tänka på döden, så jag vågar inte tänka det du tänker, men jag vet det rent logiskt. Min outtalade, näää, jag har skrivit ut den nog, plan för året är att göra. Boka in mycket, bocka av mycket, fara omkring mycket, maxa maxa maxa. Men då är det tvärtom, att jag vet typ inte om det går för mig… jag är lite av en social eremit och vill gärna vara ensam. Jag kompromissar med att försöka maxa fast utan sällskap, för sällskap behövs egentligen inte.
jag tänker att man kanske inte behöver fylla sitt liv med maximalt av något, t.ex. maximalt med energi. utan mer hitta rätt nivå av allt, rätt nivå av energi. jag är en social introvert. jag behöver människor – och jag behöver vara själv. allt i lagom dos.
Jag gillar rubriken! Och tänker på vad jag sa till några vänner på middag igår angående mitt enorma resesug: åren går och listan på platser jag vill se är så lång! Om jag inte betar av några i år, när ska det då bli? Jag blir ju inte yngre.
De andra verkade tycka att detta lät onödigt dramatiskt och pessimistiskt men det är så jag känner med just resande. Och nu är suget enormt! Vi har till och med giltiga pass 🙂
ja if not now, when?
det sorgligaste som finns är människor, livsöden, som jobbar hårt hela livet och offrar massor för att de tänker att det kommer ett “sedan”. när de jobbat klart, ja då ska de äntligen LEVA. men så blir de sjuka, kanske dör oväntat och hastigt. och allt det där som väntade till sedan hanns aldrig med.
Tycker att det är så bra och inspirerande att du tar ansvar för ditt liv. Det försöker jag också göra. Göra något åt när det skaver. Ta tag i saker. Välja medvetet. Det kan man nog inte göra 24/7, men typ.
Mitt liv är mitt, och ingen annans. Det är det här vi fått. Vad behöver jag och vad önskar jag med mitt liv? Viktiga frågor att besvara, åtminstone varje vecka. Tack för all inspiration!
Varma kramar Sara
ja det är ju inte alltid man orkar leva fullt ut enligt sina drömmar pga är rätt så jobbigt. men ett steg i taget osv. se sina drömmar och sin längtan i de små sakerna. det handlar inte om de stora, svåra grejerna utan mer om kaffe på trappen, springa i regn… ja det där som inte kräver en lyxyacht, enorm husbil eller vad det nu är. lyckan behöver inte vara så långt bort.