Så var det upp till bevis för min del. En mil blodomlopp (med snabba steg) var det jag hade att se fram emot idag.
Det verkar som att de flesta av Stockholms lopp går ute på Djurgården. Så även detta. Det känns som att man har varit därute en miljon gånger och varenda gång jag är där (på Djurgården) får jag ont i fötterna.
Själva loppet arrangeras av Blodcentralen och IFK Lidingö och är ett trevligt men ganska litet arrangemang.
Loppet
Min start gick 18.45. Då hade det precis börjat duggregna. Bra för mig (eftersom jag gillar det). Synd för dem som tittade på.
Första halvan av loppet gick rätt bra. Det var inte mycket uppför och jag höll god fart med pigga fräscha ben (tacka sjutton för det då jag inte tränat på två dagar). 5 km avverkades på dryga 27 min. Perfekt, tänkte jag!
På andra halvan av loppet kom uppförsbackarna och det blev motigare. Jag tror jag inte sprang om en enda deltagare på denna del. Själv blev jag omsprungen av typ alla. Jag försökte tänka attt va fan, det är ju bara i 60 min som jag ska hålla på och jag ska försöka bli hur trött som helst. Jag kan ju inte gå i mål och tänka att jag egentligen kunde ha sprungit snabbare.
De sista 3 km fick jag jäkligt ont i två tånaglar. Och så var jag kissnödig också. Det är inte lätt att hålla ordning på alla muskler. Jag var tvungen att knipa när jag kämpade uppför backarna, och tvungen att knipa när jag försökte springa fort och kontrollerat nedför backarna.
Målgång
Mitt mål var att springa under 60 min och efter 5 km fick jag en klar signal om att det skulle gå. Det höll ända in i mål även om jag tappade rejält på slutet. Måltiden blev ganska precis 58 min.
Under loppet tänkte jag att jag aldrig skulle springa igen, men ganska snart efteråt så tänkte jag att jag skulle träna mera så att det blev roligare och mindre jobbigt att springa… så imorgon blir det nog träning av!
Pojkvännen stod utmed banan och hejade på mig. Snäll som han är sa han att jag sprang duktigt, men jag tror nog att han velat se mig springa med ännu lite mer fart under fötterna.