För dryga veckan sedan haltade jag runt med min vad – idag känns den inte av alls. Jag tog en powerwalk imorse och solen stekte. Klockan var 8 och det var härligt att få gå. Det hade varit fruktansvärt varmt att springa men jag längtade lite, lite efter det ändå. Jag hade Sommarpratarna och Kristian Gidlund i lurarna: ett sorgligt men vackert sommarprat som man förmodligen bör lyssna på lite nu och då för att få perspektiv på livet och liksom hämta hem känslan av tacksamhet om den skulle råka vara på rymmen.
När jag kom tillbaka gjorde jag några rörlighetsövningar och tränade lite core på gräsmattan framför huset. Bråkade lite med några bromsar men sket i att jag blev skitig under naglarna när jag planterade lite sallad i jorden. Stockholm känns långt borta.
4 kommentarer
Vilken kraft och energi som strålar här inne numera. Förut också förvisso, men ännu starkare nu. Heja, heja!
SträckLyssnade på dina 4 senaste poddar igår och blev så grymt peppad och inspirerad!!
Ja, Kristian har onekligen ett sorgligt öde att berätta om…lite svårt att ta in allt han säger. Har du inte hört Värvet-avsnittet med honom kan jag rekommendera det. Han är en stark och klok person.
Du ser ut att må mycket bra Sara, det glädjer mig! 🙂
Så härligt att det känns bättre i vaden! Själv har jag ett ben som krånglar något fruktansvärt. Kan inte springa eller jogga alls. Ibland inte ens gå någon längre sträcka. Har haft problem i ett halvår. Det enda jag utsätter benet för är volleyboll en dag i veckan. Det kan jag inte låta bli!! Haha Hoppas att du får en fin och solig måndag! Här i Halmstad är det mulet, mulet…