Med någon form av regelbundenhet skriver jag om trender och skeenden jag ser i världen. Att vara omvärldsanalytiker är den yrkesroll jag haft längst, tillsammans med rollen som influencer. Ingen av dessa roller utgör merparten av mitt yrkesliv men de ligger liksom och tuffar på sedan tjugo år tillbaka (oh my!). Jag använder kompetens från båda dessa hörn till det jag jobbar med idag: taktisk kommunikation. Det som flyger avgörs av omvärld och beteenden och förmågan att nyttja det tillhör mina superskills.
I min hjärna spirar det många infallsvinklar och formuleringar om det analoga. Inte så mycket att det trendar utifrån hur mycket tid vi ägnar åt det, mer ett förhållningssätt där det analoga anses lite finare: lite mer åtråvärt.
Vi har länge pratat om hantverk som fint. (Eller ja, länge och länge – allt är relativt förstås.) Begrepp som nonna-maxxing har uppstått. Inredningen som trendar är det mörka som inte ska kännas så sprillans nytt. Det är engelsk landsbygd med stenhus och skitiga (men dyra) gummistövlar. H&M Home bygger sin julkampanj på Instagram med en film i liggande format som visar ett ett gammalt tåg som far fram genom en vintervärld, med människor i tågkupén som spelar spel och har sina julklappar inslagna och vilandes på hatthyllorna. Ingen scrollar sin iPhone vare sig i den filmen eller i den engelska landsbygden som scrollas på Instagram. Istället är det lite ruggigt väder, oavsett om det är snö (som i H&M Homes film) eller regn (som i mycket av reportage, plåtningar och innehåll från den engelska landsbygden).
Trender är en sak, statusmarkörer en annan. En trend handlar om vad vi börjar intressera oss för, göra eller konsumera. En statusmarkör handlar om vad vi tillskriver värde, prestige och social betydelse. Det är i det senare som vi börjar förhålla oss till skeenden på ett nytt sätt.
Det analoga behöver alltså inte bli vanligare i praktiken för att få högre status. Vi kan fortsätta leva högdigitala liv och samtidigt börja beundra människor som verkar mindre beroende av det digitala. Det är inte nödvändigtvis en återgång till ett analogt liv vi ser, utan en förändring i vilket liv vi aspirerar till.
Jag har för några år sedan skrivit att relationer är den nya hälsomarkören, och det förstärks. I det analoga möter vi oss själva på ett annat sätt (visst är vi många här som minns det – hello 90-tal!), och vi möter andra människor.
Allt det här innebär inte att vi sopar undan det digitala, den nya tekniken eller för all del allt som AI kommer med. Det finns kvar, men det spelar inte huvudrollen i våra liv. Vi sansar oss lite. Använder det digitala och AI till det som gynnar våra liv och det som gör oss människor mänskliga.
Under pandemin var det vissa som menade att vi kanske inte skulle återgå till stora folksamlingar på samma sätt som tidigare. Det som hände under pandemiåren skulle förändra våra beteenden för lång tid framöver. Snicksnack, tänkte jag redan då. Inte för att jag visste exakt hur utvecklingen skulle se ut, utan för att jag tycker att vi underskattar hur starkt människor söker andra människor. Våra mänskliga drivkrafter försvinner inte för att tekniken erbjuder andra möjligheter.
Det har jag tänkt flera gånger också under den pågående AI-revolutionen. Vi ska bara gå igenom några skeenden först. De första består av en elit som får stjärnglans för att de vet och kan något som få andra kan. Det nya blir eftersträvansvärt bara därför.
Men när tillgången till AI blir alltmer självklar är det inte längre själva användandet som särskiljer oss. Det intressanta blir vad vi faktiskt gör med tekniken – och vad vi väljer att göra utan den. Det är inte det analoga i sig som får högre status, utan förmågan att välja när tekniken ska få ta plats. Våra mänskliga drivkrafter som söker kontakt, gemenskap och sammanhang växer sig förbi den inledande förälskelsefasen – och vi uppskattar mötet med annan mänsklighet mer.
→ Att checka in med ett digitalt lås var lyxigt förut. För att det var sällsynt. Nu är det lyxigt med en person som faktiskt kommer och öppnar åt oss. Tillbaka till hur det var förut alltså.
→ Att kunna beställa mat på restaurang genom en QR-kod var lyxigt förut. För det var ju så smart och eeeeffektivt. Nu vill vi gärna ha en servitör eller kypare som kommer fram till bordet som vi kan prata med, för vi går ju inte ut och äter för att det ska vara effektivt och för att bara stilla hungern. Vi gör det för att vi vill känna något.
Den sista meningen ovan är avgörande. När vi vill känna något trumfar det mänskliga det digitala. Det går att bygga digital e-handel som en upplevelse för kunden till viss del. Men inte fullt ut. Fysiska butiker kan tillföra något som den digitala handeln har svårt att återskapa: mötet, känslan av en plats, möjligheten att upptäcka något man inte visste att man letade efter. Det är en av anledningarna till att vi också ser e-handlare öppna fysiska butiker. Inte för att det digitala har slutat fungera, utan för att den fysiska upplevelsen kan tillföra ett annat slags värde.
Men i utvecklingens rusningstakt blir vi fartblinda och glömmer drivkrafterna. Och den pågående analoga trenden, eller nej låt mig rephrase: den pågående analoga statusmarkören, är en påminnelse om det.
