Jag hade tänkt packa med härlig picknick och göra vandringen runt Björnens triangel extra njutig. Men det blev vatten och en kexchoklad och så start vid Fröå gruva kl 12.20 med kameran fäst på ryggsäcken. Hej och hå, det låg cirka 15 km framför mig.
Jag tror egentligen att jag föredrar att gå Björnens triangel medsols; det är visserligen lite brantare start – men också kortare distans med uppförs. Och som sedan flackar ut till härliga negativa höjdmetrar egentligen från sista branten efter Skiersstugan. Men, denna gång gick jag motsols: med start vid Fröå Gruva, förbi Byxtjärn, förbi Lillådammen mot vindskyddet vid Blåsten och sedan tvärvändning mot Björnen igen. Jag blev upphämtad vid Åreguidernas skoterbas och kunde lämna de sista kilometrarna förbi Fröå tjärn därhän.
Eftersom jag varit några vändor runt Åreskutan och till Lillådammen så har jag både vandrat och sprungit dessa stigar förut, men inte just såhär: längs led 221, den så kallande Björnentriangeln. Det slog mig hur många kilometrar som faktiskt går i fjällbjörkskog, det mindes jag inte alls. Det är bara cirka 2-3 km efter vindskyddet som går ovan trädgränsen. Och så några hundra meter i anslutning till Lillådammen.
Men häng med och bläddra bland bilderna 👇🏻
Första bilden är bland björkarna upp mot Lillådammen. Bara det en ganska trevlig vandring med fin utsikt. En gång tog vi med grillen till Lillådammen, såhär såg det ut då.

Okej, nästa tre bilder här nedan. Jag hade på mig Astrid Wild Amelia vandringsbyxor och en Minna fleece. Undertill en brun Ingrid underställströja från Astrid Wild. Hjortron fanns, på myren. Tyvärr sken inte solen när jag passerade Lillådammen, så det ser lite dassigt ut.



Det syntes absolut att det var augusti på fjället. Kolla här bara:

Stigen slingrade sig fram mellan fjällbjörkarna, bitvis var det ganska blött och lerigt.


Kolla, det fanns också spår av höst(!):


Det kändes som att jag gick i en evighet för att komma fram till det gamla vindskyddet. Jag hade ungefär samma vy av Blåsten hela tiden…

Men snart var jag framme, och då tog jag faktiskt en stunds paus och drack mitt vatten och åt min stackars kexchoklad. Som inte ens var god. Men det var varmt och soligt så jag lade min Minnafleece i ryggsäcken för resten av turen.


Efter vindskyddet nedanför Blåsten så bar det uppför igen…

Ibland såg jag renhorn sticka upp ur marken.

Efter lite uppförs så var det vyer överallt. Just denna kilometer på bilden nedanför är en av mina favoritpassager av alla leder i Åre.

Lite mer som var fint:




Sista två-tre kilometrarna ner till Björnen går längs en grusväg som bara går nerför och det är alltid lite ömt i fötterna på slutet tycker jag. Det är nog en fin sträcka egentligen, men när man varit på fjället så är det extra fint så den där grusvägen står sig inte så bra i den konkurrensen.
Det är lite som med leden till Ottfjället (från Vålådalen) som också börjar – och slutar – med uppförs och därmed nedförs på grusväg. Lite småsegt då, men inget jag minns såhär efteråt.
Och ja, det var det hela. Älskar både ensamvandring och vandring med sällskap. Hade lätt kunna tänka mig öl och pizza på Carins krog efteråt, men det blev pizza hemma istället. Nöjd med det också!

Tack för klick på ❤️ här nedan, så vet jag att du som läser faktiskt finns på riktigt. Eller skriv en kommentar. Har du också gått eller sprungit Björnens triangel?







