Jag fascineras av sorg. Det ligger väldigt nära vemod. När jag fått frågan om hur jag mår, svarar jag att jag känner sorg men att den är ljus. Tacksamheten och tomheten vandrar bredvid varandra. Det är inte känslor jag vill fly från. Det är vackert samtidigt som det är vemodigt. Att jag trivs med det är väl kanske att ta i, men jag räds det inte.
Det är inte bara döden som orsakar sorg. Sorg kan komma från allt som inte blev som tänkt. Ett uppbrott, ett jobb som inte blev, ett val som föll ut annorlunda.
Men en sak jag kände starkt i samband med det som hände Hazel för några dagar sedan, är att instagram var solkigt. Det fanns inte ett ord eller en bild jag ville posta eller säga om det finaste jag haft i mitt liv.
Bloggen är annorlunda. Den är min. Instagram är ett smutsigt spel. Det är så allt fler känner om instagram nuförtiden, när algoritmer tagit över och innehåll anpassas för att spela spelet. Mina ord är kanske lite kraftfullare än den olust många känner och inte kan beskriva, men brain rot är en grej trots allt.
På liknande sätt har jag dragits mer till ljudböcker än till poddar det senaste halvåret. Inte orkat lyssna på dravel. Inte velat smutsa ner min hjärna med skit. Velat ha mer substans. Berättelser som ger avtryck. Så jag har lyssnat på livsöden i romanform, blandat med en del deckare för att nollställa mig själv mellan verken.
Det är spännande förhållanden. Inte alls konstanta. Vi får se hur det utvecklar sig. “Innehåll” har alltid varit grejen, även innan sociala medier, och är i ständig förändring.
Hur som helst så tillbringar jag helgen i sommarstugan i Mållången. Det finns mycket om sommarstugor jag vill skriva. Jag har aldrig sett så många back to basics-stugor som denna sommar. Ett enklare liv är trendigt. Det fascinerar mig också, för det syns så väl i bildspråket. Det är en konst att få det enkla att se attraktivt ut. Alla lyckas inte. Men när man väl gör det, så längtar man in i bilden. En skavd plaststol på en gammal altan med en enkel frukost som ändå vittnar om livets mesta lyx. Tid. Viljan att välja det enkla fast man kan ha det andra.
6 kommentarer
Utveckla gärna detta med solkighet – hur Du tänker och olika perspektiv.
På Instagram visar VI ALLA upp en perfekt yta – eller vi FÖRSÖKER. Vilket enligt mig visar på vår självbild.
Det är ”fint” att visa upp sin vita, fräscha minimalistisk bostad där typ ingen människa verkar leva.
Men Du får gärna vidareutveckla och ge Din syn på vår besatthet i att synas och få uppmärksamhet.
Tack för att Du får mig att tänka.
Nej alltså det handlar egentligen inte om yta. Det handlar i grunden om algoritmerna, som jag skriver i inlägget. Och att man anpassar innehållet efter dem.
Apropå solkighet och brain rot har jag läst en sommarkurs ur ett folkhälsoperspektiv där sociologiprofessorn Jonas Stier pratar om begreppet ”identitetsprojektet”. Enkelt beskrivet i att förr skulle vi absolut INTE sticka ut från vår gemenskap för att få tillhöra medan nu ska vi absolut sticka ut från gemenskap för att få tillhöra. Vi ser på vårt liv som något vi ska skulptera för att få uppleva känslan av framgång och är sprunget ur konsumerismen och det kapitalistiska ekonomiska systemet. Och Instagrams algoritmer (även de andra) tjänar på vår strävan att bygga en lyckad identitet (vi konsumerar mer) men också när vi känner att vi misslyckas med vårt bygge (vi konsumerar ännu mer). Nu när konsumtion inte bara är materiellt och upplevelser, utan även vår uppmärksamhet, är det flera valutor vi använder oss av och den makt vi har är att välja hur mycket av våra valutor + eventuell brain rot som vi vill spendera på exempelvis Meta. En fråga jag numer försöker ställa mig inför min konsumtion är ”gör det mig gott eller är det identitetsprojektet som spökar?” De kan säkert gå hand i hand ibland men frågan väcker ändå en aktiv reflektion.
Ps. Vilken fin hund du haft med dig i livet. Jag känner med dig i den typ av sorg.
Tack för din kommentar ♥️ och vilka spännande insikter!! Jag har en förtröstan i att de yngre inte alls vill dela lika mycket av allt som min 80-talistårgång. Det känns fint och hoppfullt på något sätt. Mer lagomhet, känner jag. Det finns mycket som är fantastiskt med sociala medier (och det digitala generellt) men allt blir dåligt när det blir för mycket.
Ja det finns faktiskt forskning på att gen z tjejer inte delar lika mycket privat. Ett av skälen är att man inte vill visa sig sårbar, att det slår tillbaka så hårt. Det är faktiskt också ett av skälen varför unga kvinnor inte dricker alkohol i samma omfattning, man är rädd för att bli exponerad okontrollerat digitalt. En annan tanke bakom det mer återhållsamma delandet är att unga idag är i ett större säkerhetstänkande pga omvärlden mm. Detta gör att de tidigare slutar vara i ett nyfiket tillstånd för tidigt så att de hämmas i sin psykosociala utveckling. Det blev ett utsvävande men tycker det är så SPÄNNANDE så kan inte hejda mig.
sunt, tycker jag det låter som!