Annika anländer 10.35

Jag ska träffa min allra bästa vän och när tåget rullar in på Bollnäs station och hon med ett stort leende kliver det stora steget ner på perrongen skrattar hon och säger att hon är förvånad att jag inte hört av mig en extra gång för att fråga när tåget ska anlända. Jag har tänkt göra det många gånger det senaste dygnet, för jag hittar inte den skärmdump på tågtiderna hon skickade några dagar innan. Men jag har kollat ankommande tåg från Stockholm och det är bara två tåg som ska anlända mellan 10 och 11 så jag parkerar stolt bilen innan något av tågen hunnit fram och känner att jag redan imponerar. Jag är där i tid. Och Annika behöver aldrig få veta något annat.

På väg mot Bollnäs har jag stannat på Linbageriet i Alfta och köpt nybakta frallor. Här skiljer vi oss åt. Också.

Jag tänker servera soppa till lunch, med bröd till. Och så frallor till frukost dagen därpå. Äter vi en fralla var, kanske? Skylten vid kassan lockar med erbjudande om 4 frallor för 45 kronor men att bara köpa 4 känns snålt. Jag köper 8 frallor och tar förnöjt emot påsarna med surdegsfrallor och vallmofrallor. Det värsta som kan hända är att jag lägger överblivna frallor i frysen. Jag svär på mitt liv att Annika iskallt skulle köpt 4 frallor. Och det visar sig sedan att det är just 4 frallor som vi äter tillsammans under våra 27 timmar ihop.

Min kille är orolig över den meny jag komponerat för helgen. Min plan duger inte alls, tycker han. Till lunch den där dagen då Annika anländer serverar jag gulasch med creme fraiche. Och så de där frallorna förstås. Jag har absolut inte gjort gulaschen själv. Det hinns inte med. Jag och Annika ska ut på långpass i skogen. Hon får en risifrutti också, för det är hennes favorit vilket jag alltid kommenterar. Min kille vet inte alls om det, då skulle han gå bärsärk i vår trialog på Insta. Det mest processade av allt processade, liksom. Evil.

Till kvällen gör jag en färgglad sallad, för allt som Annika gillar i livet är färgglatt. Hon är färgglad. Om ögon kunde vara färgglada skulle hennes vara det. Nu har du en sådan där stark blick, kan jag utbrista ibland när vi pratar om hennes framtidsstarka syn på livet och tvärsäkra optimism. Krispiga salladsblad, trikolorquinoa, Järvsötomater, aprikoser, perfekt stekt halloumi, kyckling och sockerärtor gifter sig fint med fetaostcréme och rött vin. Moolanda står det på etiketten. Tack pappa för långtidslån! Jag har bakat också, den här glutenfria kakan där jag bytt ut rabarber till björnbär. Jag har gjort den kakan tre gånger nu. Vill göra den minst femton gånger till i livet.

Jag visar henne sommarstugan vid Mållången. Badplatsen, bastun, förbränningstoaletten och dricksvattnet i stora dunkar. Hon diskar av lunchbesticken i varmvattnet från brunnen. Ställer upp allt att torka och letar fram springkläderna i papperskassen hon reser med. Vi tar bilen till Skålsjögården och väljer Eggaspåret. Eller jag har redan valt det långt före denna dag. Vi siktar på 22 km men det blir 15 ska det visa sig. Jag får en skrattattack alldeles i början för så blir det alltid när vi ska springa tillsammans och inom 500 meter har jag gjort med hälften av min energi när jag kiknar av skratt så att jag knappt kan stå upp. Hon filmar det. Hon har många liknande filmer från alla våra tidigare långpass som vi delat i livet.

Eggaspåret är kuperat och går på en hög ås. Här finns massor med björn säger jag och Annika frågar vad vi ska göra om vi ser en. Jag glömmer alltid bort. Ska man stå still och vara lugn eller hojta och göra sig stor. Jag minns alla YouTube-videos med björnmöten och tycker att de gjort varken eller. Jag börjar spela musik i telefonen i alla fall. Vi får två störtskurar på oss, men ingen björn.

Allt är blött när vi kommer hem till stugan och jag börjar elda i bastun. Vi badar i sjön och Annika tjoar högt av kylan så att det säkert hörs långt över vattnet. På tionde försöker kommer hon i vattnet och sedan sitter vi länge i bastun. Hon tar stolt fram en lermask.

Vi sover i 8 timmar och hon registrerar allt på sin telefon. Eller den registrerar åt henne. Sist hon sov ostört så länge kan ha varit när vi var i London i höstas och såg Lewis Capaldi. Eller när hon hälsade på mig i Åre i vårvintras. Små barn där hemma bidrar till mycket, men ostörd sömn står inte på den listan. Annat är det i sommarstugan vid Mållången, där utsikten över sjön är vilsam från huvudkudden. Storm är allra bästa vädret för vila.

Det är mycket trevligare att duka fram fler frallor på skärbrädan än de man tänkt äta. Annika väljer vallmo till frukost. Jag väljer surdeg. Jag har kokat ägg och hällt upp Järvsömust i vinglas och lagt upp ost och skivat gurka från mormors odling på altanen. Den enda tid vi har att förhålla oss till är 14.55 för då går Annikas tåg mot Stockholm igen.

Vi diskar, packar, dammsuger, lägger frallor i frysen och stänger sommarstugan. Jag backar vant nedför den krångliga grusvägen för att lasta alla saker och så kör vi mot en av mina favoriter från förr: Kygelvallen utanför Edsbyn. Här är välordnat och spåren tas fint omhand om. MTB-spåret är en favorit men idag väntar milspåret. Det är nytt för mig, men hamnar också högt på listan över ställen att springa på. Annika känner sig stark i benen så hon springer lite före och jag håller mitt tempo tillsammans med en podd. Vi tycker båda att sista backen är lång och brant och jobbig. Du som varit där vet nog vad jag menar.

Sista stoppet blir Lilla K i Bollnäs där vi äter lunch tillsammans med Alla Andra. Här samlas man verkligen över generationerna, analyserar Annika när vi tittar på sällskapen runt om oss. Det är små barn och föräldrar och mor- eller farföräldrar och hundar och allt däremellan. Hazel ligger vid fötterna och tittar på förstrött på alla andra fyrbenta familjemedlemmar som passerar. De är många.

Lite senare vinkar jag av Annika, glad i hjärtat över våra 27 timmar tillsammans. Vi är närvarande i varandras liv på många sätt men när vi ses gör vi det fullt ut med mycket av det vi tycker om. Hon bär minnet av trötta fotleder. Jag bär minnet av några tomma burkar Nocco i bilen.