Idrottare Vs. Jäkligt glada motionärer

Coola K frågar mig ofta “hur ser dina planer ut då?”. Hon syftar inte på karriär, barn eller annat. Hon menar min träning. Och det som är så självklart för henne är liksom “ehrm” för mig. Coola K är idrottare. Jag är något mer odefinierat. En uttjatad klysha: en glad motionär? En träningsgalning? Eller en person som helt enkelt ägnar tid åt det jag tycker är roligt. Men jag är ingen idrottare. Jag är ingen som tävlar mig genom min tid, där varje sak jag gör – varje träningspass – tar mig närmre det med andra jämförbara mål som jag har.

Jag kan träna lika hårt som Coola K. Gå in i det med samma passion och energi. Men eftersom mina mål inte är utstakade och menade att jämföras med andra så har jag ingen detaljerad plan där varje pass är en noga uttänkt pusselbit som när det är lagt kommer att ta mig dit det är tänkt att jag ska. För jag har ju vid så många tillfällen sagt att jag tränar det jag tycker är roligt. Är det inte kul så gör jag det inte. En idrottares träning är inte alltid rolig. Men en idrottare väljer sällan bort det som är tråkigt och “jobbigt”.

Men jag är inte helt planlös. Precis som vilken idrottare som helst tränar jag också i viss mån periodiserat. Jag tränar varierat och ja, några mål har jag ju och ja, jag lägger också ett eget pussel för att nå dit jag vill. Med samma envishet och samma sorts drömmar, men med mindre allvar och utan tanke på att placera mig på en lista.