Sön 22 nov: spinning

Jag har cyklat ett gäng spinningklasser på “nya” gymmet Form och jag har varit sjukt trött efter samtliga pass. Jag drar slutsatsen att det körs tuffare på Form. Det är inte de allra roligaste passen jag varit på, och ja jag har varit minst lika trött efter vissa pass på andra gym men ser man till snittet så känns trenden tydlig.

Jag började dagen med att se Kalla ta hem stafettstegern i Norge i förmiddags, men imponerades nog mest av Hellner som åkte upp Sverige från en dålig till en rätt så bra placering på ett alldeles särskilt imponerande sätt. Han fick bli min målbild och när jag satt på cykeln innan passet drog igång tänkte jag en snabb tanke att det var honom jag skulle tänka på när det blev tufft.

Så började vi köra och det gick rätt så bra. Ägnade en tanke åt att jag hamnat i en vana där jag gärna cyklar “out of beat”. Ibland tycker jag att beaten i musiken går för långsamt så jag ökar på takten istället. Särskilt i början. Dessutom har jag upptäckt att snabbare fötter ger en hög puls men med mindre mjölksyra och jag upplever det som att jag “sparar” på benen genom att cykla så.  Jag undrade om mina grannar störde sig på det men beslöt mig för att skita i det. Jag är här för att cykla för mig själv, ingen annan.

En bit in i passet, ja faktiskt näst sista låten, så kom den. Låten med stort L! En remix på låten No air som jag hyllat rätt många gånger på den här bloggen. Då blev jag Marcus Hellner på riktigt. Känslan av att vara trött försvann och jag hade kunnat köra på i evigheter. Jag hade Petter Northug bakom mig och hans ben var fulla av mjölksyra, men inte mina. Jag släpper aldrig någon framför mig när jag cyklar, eller springer, till No air. Aldrig.

På slutet vet jag inte riktigt hur det blev. Det är möjligt att Northug tog mig på spurten. Som vanligt är jag mycket starkare i näst sista än i sista låten. Jag skyller på musiken. Hade No air legat sist hade jag varit först över mållinjen. Men det kan ju vara så att jag drygade ut ledningen mot Northug så pass mycket under favoritlåten att jag inte behövde gå för fullt ända in i mål. Jag hade segern i en ask ändå.

När jag satt (eller stod snarare) på cykeln mitt i verkligheten så undrade jag om riktige Marcus Hellner känner samma sak för No air som jag gör. Tveksamt. Men tack ska du ha Marcus för att jag fick hjälp av dig i några minuter. Det gjorde vi bra!