Jag och Karin hade en diskussion i helgen om vad som är “hemma”. Vi har båda flyttat runt rätt mycket i Sverige och i världen. För mig är “hemma” där jag trivs och känner mig trygg. Mina hem finns i Stockholm, Åre, Whistler och Halmstad. Jag har inte alltid familj eller nära vänner på alla ställen, men jag trivs där och kan tänka mig att bo där. Vad som är “hemma” förändras med tiden. Det som varit mina hem, till exempel Toronto och Dublin, känns inte längre som mina hem. Vi har vuxit ifrån varandra. Det mest fascinerande “hem” jag har just nu är definitivt Halmstad. Jag känner nästan ingen men ändå känns det så hemma. Jag trivs – och jag känner mig trygg. Vad är “hem” för er?
Följ sara direkt i din mobiltelefon
9 kommentarer
intressant att läsa era kommentarer! men ni som säger att “hemma” alltid är hos era föräldrar… vad händer om de flyttar när ni flyttat hemifrån? är det hemmet lika mycket hemma då?
Det där har jag tänkt pa ofta. Nu vet jag att hemma är där jag mar bra, där jag har de sakerna som far mig att ma bra och där jag känner mig trygg. Just nu har vi 2 hem, Paris och Warszawa. Ibland när mannen och jag är i olika städer sa kan den ena fraga “Var är du?” “Jag är hemma” “Jag med..”. Inte alls förvirrande.
Har tappat räkningen pa hur manga ganger jag flyttat. Nat som är underbart är att mamma och pappa bor kvar i huset jag växte upp i och det kommer alltid vara hemma.
Ha en trevlig dag!
Jag vet vart du kommer ifrån, hem för mig är nunmer ett rätt flytande begrepp. Efter tidig hemifrånflytt när jag var 15 till gymnasiet i Jönköping, så blev ju föräldrahemmet viktigt, hemhemma liksom som man åkte till på helgerna. Efter gymnasiet hamnade jag på massa olika ställen, Schweiz och tusen och ett andrahandsboenden i Göteborg. Det var itne förrän jag och Daniel flyttade ihop för ett par år sedan i Bergsjön, Göteborg som något kändes hemma på riktigt igen. Nu när jag veckopendlar så känns Göteborg som mer hem än Stockholm, men jag börjar höra även till denna stad känner jag, är inte längre bara på besök. 🙂
upptäckte i förra veckan att mannen o jag inte riktigt hade samma bild av “hemma”. Skickade ett sms till honom att det hade varit en varg hemma. Han hade blivit orolig för barnen och direkt surfat in på HP´s hemsida, där han inte hittade något om någon varg… Jag hade ju inte menat här i Halmstad utan “hemma” var hemma hos mamma i småländska skogarna 🙂
USA är hemma, det är här jag bor, trivs och vill leva resten av livet. Men Sverige och Stockholm kommer ändå alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Nu förtiden säger jag inte att jag ska “åka hem till Sverige” utan att jag ska “åka till Sverige”. Svårt att förklara … jag känner mig hemma i Sverige. Fast det är inte “hemma” längre på samma sätt. Ah, flummigt värre … =)
För mig är ett hem ett ställe som jag inte är på väg bort ifrån. Som när jag pluggat eller varit utomlands och jobbat, så är jag alltid på väg “hem” sen. Först nu, när jag är 26 år, har jag ett hem, där jag känner mig trygg, och jag är inte på väg någon annan stans. I alla fall inte just nu.
Jag har också funderat på det där. Jag känner mig hemma där jag har mina viktigaste saker, och gärna mina nära och kära. Har inte bott i så många städer (än) men hunnit avverka några bostäder, och alla dom var ju Hemma. Så jag är inte bunden till någon speciell plats, men i mamma och pappas hus – där jag bott 20 år av mitt 23åriga liv, det är Alltid HEMMA 🙂 Även om det inte är där jag vill bo 😛 Snart blir det Dundee som blir mitt hem för 4,5 månader framöver, första gången utomlands blir hemma!
Hemma för mig är en känsla mer än en plats. Ibland kan hemma vara hos en vän, ibland på hotellet på semester, men alltid hos mamma och pappa… 🙂
Intressant detdär… Jag tror att jag kan se “hemma” egentligen var som helst, där min kära + mina doijjor finns 🙂 . Man är ganska anpassningsbar trots allt. För några år sen flyttade jag 8 gånger på ett och ett halvt år, både över Atlanten, i olika delstater där, och sen från Finland till Sverige. Mitt i denna karusell var vi på en 10 dagars kryssning i Karibien och kom på oss själva med att kalla hytten för “hem”. Det var det som kändes som hemma just då. Tror ändå att det är väldigt viktigt att ha nåt man kallar “hem”; det ger en mycket stor trygghet.