Marathonhysterin har slagit ut i full blom. Som en icke-startande i årets Stockholmsmara kan jag tycka att det ska bli skönt när det är över. När livet får bli lite vanligt igen. När jag kan läsa om annat än folk som våndas, trots att de sprungit både loppet och distansen många gånger förr. Det jobbigaste med maran verkar inte vara distansen – utan all den stress som leder fram till den.
Grabben laddar upp på sitt sedvanliga vis. Den grej han verkar ta mest seriöst av alla de förberedelser som leder upp till loppet är maten. Då inkluderar jag även förberedelser som träning och vila.. igår kväll åt han först potatis och kyckling, sedan en banan, sedan en gainer och sedan kyckling och makaroner och typ en halvliter carbo loader. Fast det verkar inte ha gått så bra med sista måltiden. Den står halväten på diskbänken. Det var inte konstigt att Grabben inte kunde sova i natt med så mycket mat på väg ner i magen.
0 kommentarer
Anna:
Jag längtar tills ni ska springa så att jag får läsa om det. Just nu tränar ni ju inte så mycket. Ni bara äter och oroar er. 😉
Andrea:
Ska bli extra kul att läsa om din maraupplevelse. Jag tror du kan bli het!! (Grabben mådde inte så bra efteråt)
Konstigt nog är jag helt kolugn 🙂 Fast laddar gör jag ju ändå såklart. Intressant att grabben åt sådär mycket på en gång, fattar inte hur det fick plats i magen 😀
läs om min extremt givande dag! älskar skolans effektivitet så oerhört.
Hehe, jag förstår att du blir trött på alla oss stirr-nissar 🙂 Men det är liksom det enda som finns i huvudet just nu. Sen får du läsa allas maraberättelser i en minst vecka. Men sen! Då kommer de vanliga inläggen tillbaka. Håll till godo 🙂