Fre 7 nov: Träning på tartanbana

Fredagkväll. Vinden viner. Det är kallt. Man vill helst bara skaka av sig veckans stress och mysa i soffan. Eller springa lite intervaller.

Blåsigt – flåsigt

Grabben kom upp från Göteborg igår. Inte för min skull, men för ett fyrverkeri som skjuts i Stockholm på lördag kväll. Men intervallerna hjälpte han mig med. Bara för min skull. Han klädde sig i både underställ och skidhandskar(!). Termometern visade på hela 6 grader. Men det blåste!

Grabben har tröttnat på att synas på bild.
Han fryser.
Men att det blåser skiter jag i.
What doesn’t kill you makes you stronger

Tartanbanorna på Saltsjöbadens IP kan knappast bjuda på rekordtider. IP ligger precis vid havsbandet och man kan nästan höra vågorna klucka mellan hjärtats bankande. Havsbrisen finns alltid närvarande. Det är alltid motvind någonstans. Grabben var elak och såg till så att jag för det mesta sprang mina intervaller i denna elaka motvind.

Det som är jobbigt är bra.

Det som är jobbigt är bra har på något sätt blivit mitt omedvetna mantra. Visst slet jag i motvinden. Men det kommer att stärka mig i längden. Visst hade jag egentligen inte alls lust att springa intervaller i blåst och mörker klockan 18.30 på fredagskvällen. Men det kommer att gagna mig i längden. Det som är jobbigt är bra!

Det blev 4 x 400 meter. Sedan 300, 200, 100, 200, 300 meter. För mig var det jobbigt. För Grabben var det som en walk in the park. Bokstavligen. Men nu var det ju jag som skulle träna. Inte han. Hur snabbt jag sprang vet vi inte. Både min och Grabbens pulsklockor är i Halmstad. Det var lite synd. Jag hade gärna velat klocka mig. Men gårdagskvällen bjöd nog inte på några rekordtider. Jag hade vinden emot mig. Eller med mig – om man ser det långsiktigt.
>