Kvällen vid Ottsjöns strandkant är otrolig. Och lite kort. Jag har haft en tanke om att åka dit i tid. Slå upp tältet utan stress, fixa med liggunderlag och sådant. Fälla ut stolarna och sitta där och njuta, länge, i eftermiddagen.
Men det blir inte så.
Jag går tre vändor mellan tältplatsen och bilen och är helt slut när jag har alla prylar och pinaler på plats. Bråkar en stund med liggunderlaget och den elektriska pumpen. Har precis fått allting klart när mitt sällskap anländer. Hon går två vändor till bilen. Jag dukar fram ostbågar.
Veckan har tagit ut sin rätt på oss båda. Ingen har ett behov av att prata särskilt mycket. Istället ser vi på den tavla som ligger framför oss som hela tiden förändras och förundrar.
Jag plockar fram ost, häller upp vin i varsin mugg. Hon fixar med elden. Och börjar snart steka kantareller till middag. Vi håller det enkelt: bryntsmörstekta kantareller, burrata, surdegsbröd.
Några andra firar fredagskväll en bit bort, men tids nog blir vi själva. Jag virar in mig i min långa vinterjacka som är som en sovsäck. Fryser inte. Förundras av den annalkande natten.
En stund senare väntar tältet och sömnen. Jag tycker om att sova i tält. Sover som bäst i storm, med rätt sällskap. Men just den här natten är det inte så mycket blåst, bara en lätt vind som drar förbi i träden.
Morgonen efter börjar med kallbad. Det friskar upp. Ger klarhet till huvudet och pigghet till kroppen. Men det är långgrunt. Ganska kallt.
Sedan dukar vi fram ett dignande frukostbord och jag drar igång Primusköket. Jag rör ihop mannagrynsgröt som serveras med jordgubbssylt. Surdegsfrallor och rundrökt skinka från Fäviken. Kokkaffe. Och regnbåge.
Jag vet inte var den kom från, men plötsligt var den där.
Jag rullar ihop alla liggunderlag och viker ihop tältpinnar och packar alltsammans tätt. Och så bär vi på nytt. Fram och tillbaka. Blickar bak mot stranden som är tom. Morgonen som blivit dag.
