Jag var 26 och med som assistent på jobbet och vi höll utbildning och du behandlades för cancer och var tvungen att avbryta mitt i på grund av de kraftiga bieffekterna av cytostatikan. Vi hade snabb brief i badrummet och mellan dina kräkningar berättade du för mig vad resten av eftermiddagen skulle handla om och så gick jag ut och körde som om inget hänt. Du fick skjuts hem. Jag stannade kvar, föreläste och förklarade övningar.
Jag var hälften så gammal och provred en häst och trillade av i ett bocksprång och skadade armen men “det var nog inte så farligt” så det gick några dagar innan skadan konstaterades på sjukhus. Några veckor i mitella och det hade varit skönare att åka dit på en gång men det stämde ju att det inte var så farligt. Herregud ingen dog.
Några år innan dess. Sista veckorna i 4:an. Ni flyttade, på grund av orsaker. Jag fick bo hos en kompis den sista månaden innan sommarlov. Jag grät 30 mil i bilen när jag skjutsades dit på söndagskvällarna inför en ny skolvecka.
Nog finns det anledning till att jag inte fastnat i ältande. Aldrig trasslat in mig i föreställningen att saker inte går. Om och om igen, från när jag var liten, har jag drillats in i den stora övertygelsen om att this too shall pass och upp med hakan nu kör vi.
Min trygghet hade kunnat bli sargad men jag är också uppvuxen i en familj fylld av hopp och framåtanda, av självrespekt och självförtroende. Nystart, omstart, utveckling. Aldrig stanna i det som är. Alltid se möjligheter, eftersom vi är möjliggörarna.
Jag har väldigt svårt för offerkoftor. Noll tålamod för klagosånger.
Kanske är det därför jag skämtsamt beskrevs som en surjämte igår på en kompismiddag, när jag förklarade hur jag såg på världen. Nej men jag vet att jag har orimligt höga krav, berättade jag.
Om jag varit jämte hade jag varit en surjämte, det höll jag med om. Om jag varit från Norrbotten hade jag varit sådär typiskt oimponerad som Norrbottningar är, det känner jag absolut igen mig i. Men nu är jag från Hälsingland så därför ska du inte komma och tro att du är något. Det är ingen bosktavlig beskrivning av mig, det är ett uttryck för att respekt behöver förtjänas.
Yep, that’s me.
Det är inte särskilt många som placeras på piedestal i mitt liv. Men jag vet om det. Andas i fyrkant ibland. Tänker över min reaktion. Lyssnar, analyserar svar, lägger på ett förnuftighetens filter med extra tolerans. Och svarar.
Eftersom jag inte är felfri missar jag ibland en del analys/förnuft/tolerans och pratar utan att tänka men kommer på mig själv fast det är för sent. Det handlar inte om att jag är arg eller elak. Jag upplevs som snäll och trevlig, kanske lite auktoritär av vissa som inte är vana vid det. Jag ställer många frågor.
Oftast blir det rätt roligt, särskilt när jag umgås med tydliga personligheter som är starka och trygga i vilka de är.
Som när jag och Annika sprang Jämtlandstriangeln för många år sedan, och kanske också när vi sprang Kungsleden. Hon ville ha gemenskap i det jobbiga och jag kunde för mitt liv inteyttra ett enda ord om att det var jobbigt för då skulle det gå hål i ballongen och framåtdrivet rämna. Efter mål däremot, då kunde vi prata om att det var jobbigt. Då kunde vi älta det som var, allt kämpande och hur vi tog oss igenom det. Och låta alltsammans sjunka in med stolhet.
Jag har insett att jag tack vare min personlighet gärna lär känna människor som är olika mig. Det kan handla om att vi inte delar samma åsikter, även om vi delar samma värderingar. Personer som jag först kan bli irriterad på, men som sedan fascinerar mig. Jag dras till dem, vill lära känna dem – för att jag respekterar dem. Det där mönstret har jag analyserat först på senare år.
För mig är det viktigt att förstå hur jag fungerar och jag tolkar hela tiden hur andra fungerar.
Utan intresset för självinsikt gör vi om samma misstag utan att lära från dem eller levla genom den egna självförståelsen. För vissa är det inte viktigt att utvecklas och det innebär inte att de är sämre människor. De är bara inte min umgängeskrets.
Ibland kan jag säga till mina vänner: vill du veta vad jag tycker eller vill du ha stöd i det du säger. Det är lätt att vara snabb i att komma med personliga åsikter med vad du eller jag skulle gjort. Men samtal handlar inte om det. Samtal handlar om att lyssna. Ställa följdfrågor som utvecklar reflektionerna. Inte automatiskt infektera konversationen med tyckanden.
Det är inte meningen att låta självförhärligande. Jag kan bli trött på mig själv att jag inte har förmågan att stämma in i den där kören av oj då/har du hört/men hur ska det gå för jag vet att det bygger gemenskap i en grupp. Jag har inte förmåga att ansluta mig till dramatik eller oro. Och det finns mycket annat jag också upplever som svagheter.
Svagheter är styrkor som gått överstyr. Jag behöver akta min krasshet, framåtvilja och nu-kör-vi-anda så att de inte går på steroider.
Vilka är dina styrkor? Och vad innebär det när de går överstyr?
Här har jag skrivit mer om den teorin om du är nyfiken.
