Det är inget misslyckande. Det är bara livet.

I söndags postade jag en fråga på stories: vilka är dina förhoppningar inför hösten? Jag fick m a s s o r av svar och postade alla som jag hann se innan det blev midnatt. Några handlade om lycka och välgång, om att bli gravid och vara ute i naturen. Men många handlar om nya vägval, om långsamhet, om att ta sig ur sin fälla och göra om och göra annorlunda.

Min första tanke var men varför gör vi så fel. Men vi gör inte fel. Vi utsätts bara för det som kallas livet. Inget är konstant eller statiskt och att stå där och balansera allting perfekt kan vi bara göra korta stunder, sedan så kastas fler saker åt vårt håll som vi måste ta lyra på. Så det är givet att vi alltid kommer vilja sträva tillbaka till den där balanspunkten när vi känner flow.

Samtidigt läser jag profilers instaposter på sociala medier. Om sköna sommarsemestrar och oron inför hösten och att allt ska bli så s t r e s s i g t igen och att en gång för alla göra annorlunda. Och jag tänker att den där illusionen om framgång lurar oss gång på gång. Ytan som säger att vi är något bara vi har den där titeln eller alla de där inbjudningarna eller den där dyra klänningen. Men framgång handlar inte om det. Framgång handlar om att leva så som man vill leva. Och jag fattar att vissa vill vara börs-VD:ar. Det är inget fel på karriär. Men det blir fel när längtan och drivkraften ligger någon annanstans, när vägen framåt piskas av oro eller rädsla att inte vara något, att inte räknas eller att det dötrista begreppet borde är en lag.