Jag gick till Yogayama efter att ha varit på Sportlife igår. Jag kunde inte missa en yinpractice i uppvärmt rum! Nu var inte rummet så värst uppvärmt för det var inte den ordinarie yoginin som hade klassen och vikarien gillade nog inte så mycket värme men det var en riktigt bra practice ändå.
Det känns som att jag behöver yinträning som ett komplement till all “muskelträning” jag gör – oavsett om det är löpning eller annan yoga. Yin fokuserar inte alls på musklerna utan på bindväv och ligament och det är därför man håller positionerna så länge. En av positionerna gör dig till och med odödlig! Om du håller den i 10 minuter och gör den varje dag under ett år. Gör man den en gång i veckan får man aldrig rynkor. Eller hur det nu var…
Gårdagskvällens bästa position var just den jag nämnde ovan. Den värsta var happy baby pose. Att hålla den i 5 minuter är en mardröm. Det känns som om mina höfter trycks ihop och långsamt mals till sand. Yin handlar också om att bemästra obehagligheter (läs: smärta) och jag tror att det är min (relativt korta) utövning av yin som lärt mig att det som gör ont gör mindre ont när man andas. Även det som är jobbigt.
Jag vet att jag låter helt yinfrälst och ja det är jag nog! Man får veta en massa bra, lärorika och kloka saker under en yinyogapractice. Det är bara så synd att jag glömmer dem på en gång. Man kanske skulle liveblogga ändå…
3 kommentarer
Maria: precis! det går inte att tänja bindväv (ligament vet jag inte, men det är förmodligen så som du säger). det är därför man håller positionerna så länge, för då börjar det vibrera på något sätt i bindväven och det ska vara bra. så man töjer alltså inte, och man fokuserar inte på att stretcha någonting.
Hur menar du med att man fokuserar på bindväv och ligament? Jag tänker att det inte vore så positivt med att töja ligament eftersom de inte går att träna och inte dras ihop igen då de väl har töjts ut? Eller har jag missuppfattat hur du menar bara?