Detta inlägg riskerar att bli något flummigt. Därför säger jag redan nu vad jag vill ha sagt: våga gå din egen väg! Våga strunta i att lyssna på vad andra säger. Våga lyssna till dig själv!
Jag har under en tid funderat på hur vi löptränar idag, jämfört med förut. Hur vi idag har program med intervaller och minutrar och olika pulszoner vi ska ligga i och ditten och datten och allt är så jäkla petnoga och ligger man 1% fel i snittpulsen äventyrar man sin hälsa. Och så lyssnar jag till folk som berättar om hur de förut sprang på max nästan varje gång. Mätta ut en runda som de skulle springa snabbare på. Jämt. Och då var det inte fråga om några skador medan folk idav verkar vara skadade i parti och minut.
Och jag undrar om vi är så jäkla mycket klokare idag vad gäller träning. Om vi istället för att lyssna till vår egen kropp litar för mycket på ett program som är minutiöst utstuderat men som faktiskt inte tar hänsyn till hur vi mår just idag. Just då. Just nu. Vad har träningsprogrammen faktiskt resulterat i. Enligt statistiken över alla de som fullföljer marathon är vi långsammare nu än för tiotalet år sedan trots att det känns som om vi tränar mer utstuderat nu. (Tränar vi för mesigt?)
Jag snubblade över den här bloggen och blev så jäkla glad. Killen känns frigjord. Ojar sig inte över att inte göra som alla andra. Han har hittat sin egen väg och det gör mig glad. Skitglad. För det visar att det finns egna vägar att gå.
En sådan väg vill jag vandra. En alldeles egen. En väg där jag inte måste förlita mig på andra. Fråga mig själv om jag gör rätt enligt programmet? Ska det kännas så här enligt planen? Skit i plan och program! Visst kan du lyssna till andra men våga lita till dig själv. Att du kan. Själv!
Att gå sin egen väg har inte bara med löpning att göra. Ni som hängt med bloggen ett tag vet att jag flyttade till Halmstad på vinst och förlust. Det blev rena rama toppvinsten. Jag gick på magkänslan när jag bodde på Irland och bröt upp det livet efter 4 år på den gröna ön. Och i veckan skrev jag en mailansökan till ett jobbuppdrag med rubriken “Ska vi göra något kul ihop?”. Jag fick svar på en gång.
0 kommentarer
Tackar som mjukast för de vänliga orden, värmer alltid ett gammalt hjärta. Jag har besökt bloggen din vid några tillfällen, mycket energi och glädje tillsammans med Grabben. Sånt är vackert.
Oftast är det så att svaren finns i oss själva sedan tidigare, om man bara vet att lyssna på sig själv. Hur mycket kroppen tål, när man ska vila och återhämta, vilken kost som fungerar bäst vid olika tillfällen, hur man ska hantera stress osv. Men det är en konst, ibland så svårt och ibland bara ett underbart flöde.
Det verkar som att många motionärer på 70-80 talet sprang mycket hårdare än under senare år. Resultaten talar för det. Jag har pratat en hel del med en man som sprang mycket på 70-80 talet – han i sin tur umgås mycket med folk som tränar och tävlar idag på hög motionärsnivå – och han menar på att man sprang mycket hårdare då än nu (i alla fall när han jämför med alla han kände som tränade och tävlade och tuggade 35 minuters milar till frukost, och de som tränar och tävlar idag). Arthur Lydiard var populär på sjuttiotalet, och det var nog en hård skola.
Fortsätt och njut av livet.
Det är precis så jag uppfattar dig. DU ÄR STARK OCH GÅR DIN EGEN VÄG. Vad som sen kanske pågår på insidan är en annan sak.
Men du är träningsglädje. Du ÄR.
Vad kul att du har bott på Irland.
Jag bodde också på den gröna ön under ett läsår.
Klart man ska gå sin egen väg och vill man följa någon annans eller sitt egna program så gör man det, eller inte. Jag har sällan eller egentligen aldrig följt någon annans program, eller knappt mitt egna, när jag har något.
Jag håller till 100% med medeldist om att vi var snabbare förr och antalet som gör 3 timmar på maran talar sitt tydliga språk. Jag har också skrivit samma information i tidigare inlägg både på min egen blogg och här som gästbloggare.
Sen är det klart att vi kan göra något kul ihop, men det behöver du ju inte skriva en ansökan för!
Dessi:
Jag har inte läst hela hans blogg, men han verkar cool. 🙂
Prralin:
Det hoppas jag också.
MS:
Statistiken över tiderna är det bara att kolla Stockholmsmarans resultat på, talar nog sitt tydliga språk.
Anna:
Vi gör det alldles för lite.
Madde:
🙂
Medeldist:
Intressanta fakta. Det behöver inte vara dåligt att vi är “sämre” nu. Bara lite annorlunda. Och därför inte heller fel om man tränar lite hårdare.
Jag tror stenhårt på magkänslan! Den säger mycket om det mesta. Däremot tror jag att folk i dag springer (tränar i almänhet) mer för hälsans skull och mindre för tävlandets skull och därmed får sämre tider precis som “medeldistans” skriver. Vet inte om det beror på att vi idag har fler saker som vi anser oss/måste prioritera och därmed inte är beredda att offra vad som krävs för att bli så bra vi kan bli? eller om det är nåt annat..
Har inte hela bilden klart för mig, så om nån vill fylla på/förtydliga be my guest. I alla fall, under slutet av 70-talet och början av 80-talet var jogging den hetaste träningstrenden. Trenden startade i USA när Frank Shorter vann guld på OS i marathon 1972 och efter ett par år hade trenden nått Sverige. Bokstavligt talat alla var ute och sprang, och det var tävlingarna som sporrade, så folk tränade hårt och mycket. Dubbla pass och 10 mil löpning i veckan var inte ovanligt även för motionärer. Detta avspeglade sig givetvis även på lopp som Stockholm marathon och Lidingöloppet, och det var betydligt fler som sprang under 3h på maran och silvertid på LL. Även smålopp ute i landet drog mycket stora mängder deltagare. Löpning var stort helt enkelt. I början av 90-talet hade trenden avtagit och många lopp lades ner i brist på deltagare. Nu verkar som trenden i viss mån kommit tillbaka, men fokus är mer på att komma runt ett marathon istället för att göra en bra tid, verkar det som. Sen tror jag folk tränar mindre än på 80-talet, och det visar sig i resultatlistorna givetvis.
May I just say “AMEN!”
Klokt inlägg som alltid! Man måste våga lyssna på sin kropp och sin magkänsla. Klockrent!
Hmm nu blir jag nyfiken… var hittar man statistiken som visar att det var färre skador förr? och att marathontiderna var bättre förr?
Magkänslan är viktig! Jag hoppas min har styrt in mig på rätt spår nu… jag väljer iaf att lite på den tills motsatsen är bevisad. 🙂
Skitbra inlägg!! 🙂
Det var badgears blogg har inspirerat mig till mycket, bl.a. äggdieta (jag tröttnar aldrig på ägg!)