Brev från misären

Vi har många svaga ögonblick nu, här i huset på höjden intill Brattlandsströmmen. Midsommardrömmarna blev feberdrömmar. Sommarskrubbsår blev blödande magsår. På köksbordet är apoteksbuffén uppdukad och förra veckans smörblommor står i en vas och slokar. Det är inte toppen. Men det är övergående.

I fredags kröp jag på väggarna och var rastlös över att vi aldrig gör några äventyr nuförtiden. Det är för mycket plikt och alldeles för lite plats för fjäll och horisonter. I lördags var jag irriterad över att han sov så länge, och att vi inte var ute på Håckren och fiskade förrän det var eftermiddag. Regnet sköljde över oss några gånger. Vi tappade två fina abborrar.

Dagen efter, när det var söndag, körde jag honom till akuten för alla symptom skrek blödande magsår.

Vi kom dit vid 15 och jag körde hem själv en timma före midnatt. Avståndet mellan Åre och sjukhuset är inte värre än någon annanstans i Norrland. Runt åtta mil. I ett ögonblick när han orkade skämta önskade han sig penthouse och han fick ett rum på elfte våningen på kirurgin. Utsikten var otrolig men jag tror inte han noterade den någon gång. Men jag har en bild i telefonen som påminnelse.

Jag var inte i toppform när det blev måndag. En gång per år har jag den typ av huvudvärk som kräver att jag avbokar prick allt och går och lägger mig. Det är kort och intensivt och jag känner igen symptomen på en gång. Jag kan vara sänkt, men en ny människa fem timmar senare. Den upptrappande huvudvärken kulminerar med att jag kräks och sedan sover i tre timmar. Sedan är jag som ny igen. Festen kan fortsätta osv.

Jag körde in till sjukhuset i Östersund på måndagseftermiddagen och så fick patienten köra hem sig själv. För jag var tvungen att rusa ut och gömma mig i en buske på sjukhusparkeringen och kräkas lite. Sedan sov jag i bilen hem och kanske någon timma till. Sedan mådde jag prima, förutom ett rasp i halsen.

Och nu tre dagar senare har jag gått in i feberdimman och han jag delar livet med äter läkemedel i två-tre månader framöver. Det knarrar i mina luftrör och allt jag längtar efter på midsommar är glass och eftersom han ändå har krafter över är det vad han står och gör i köket i just denna stund. Kanske blir det några potatisar också, och sill. Det blir midsommar alldeles oavsett, men med lite annat innehåll än önskat.

Jag är ändå glad över vår dag i vadarbyxor i lördags. “Hade du inte ont när vi var ute?” frågade jag Danny eftersom han var så markant dålig dagen efter. “Jo, men jag bet ihop – du kröp ju på väggarna“. Det ljuva livet tillsammans med mig ändå.