Vad hände egentligen i Hemavan?

Jag har väntat några dagar med att skriva det här. Inte för att jag tvivlar på vad som hände.
Utan för att jag vet att ord får konsekvenser. Och jag tycker om Hemavan.

Men tystnad är också ett ställningstagande.

Rasism på Hemavans Högfjällshotell

Fredagen den 13 februari var vi sju personer på after ski på Högfjällshotellet. Vi har varit i Hemavan många gånger de senaste åren. Förra vintern åkte jag upp sju gånger från Jämtland. I år har vi hittills tillbringat 16 dagar här.

After ski på Högis är en tradition för oss, en gång per vinter går vi dit.

Vi är på Högis i Hemavan kl 15, då öppnar dörrarna till after skin. Vi dricker alkohol i måttlig mängd: jag hade druckit ett glas cava, en limoncello spritz och en Minttu-shot. Killarna i sällskapet, inklusive min pojkvän, hade druckit två öl och en Minttu.

Klockan blir 17(ish) och bandet på scen spelar 500 miles. Ett klassiskt after ski-tåget drar igång på dansgolvet. Det är stökigt, högljutt och glatt – precis som after ski ska vara. Vi är mitt i tåget.

Då hör min pojkvän att en vakt sägaer: “nu tar vi honom.”

Min pojkvän förs bort och avvisas från lokalen. Ingen förklaring ges. Ingen dialog förs.

Vi andra – som dansar på samma sätt, med liknande alkoholkonsumtion – blir kvar.

Han är inte mer berusad än någon annan i vårt sällskap. Han är från Piteå, har thailändsk mamma och är inte vit. Jag är vit. De flesta i vårt sällskap är vita.

Vi försöker få en förklaring av vakterna. Vi får ingen. Vi får faktiskt inga ord alls. Men dörrkillen som står i entrén säger enligt vittne: “jag skäms över deras beteende.”

Jag känner mig inte särskilt berusad, men däremot intensivt engagerad. Jag går fram till vakterna och dörrkillen och ber om kontaktuppgift till uppdragsgivare, platschef eller hotellchef.

Jag är vit, högutbildad och van att leda diskussioner och utmana rådande läge. Jag är inte ett dugg rädd för makt eller auktoritet, eftersom jag vet att jag själv tillhör den. Deras första svar är “jag vet inte“.

Men senare får jag namn. Och jag får även prata med barchefen.

Jag påtalar för honom att situationen upplevdes som rasistisk men får till svar att “en av vakterna också är mörkhyad” (den vakten syns inte ens till i detta sammanhang ska tilläggas). Jag kan se att det är ett enkelt svar, dessutom fullständigt rimligt – om man inte förstår bättre:

Diskriminering avgörs inte av hudfärgen på den som utför en handling, utan av om handlingen är likabehandlande och sakligt motiverad. Att hänvisa till en enskild medarbetares bakgrund säger ingenting om huruvida en specifik bedömning varit objektiv eller inte. Det är ett argument som snarare flyttar fokus än besvarar frågan.

Men som sagt: den mörkhyade vakten fanns inte ens med i detta sammanhang, och hör således inte hit.

Förbluffade, och många av oss chockade, av hela upplevelsen går vi upp i backen till Bar & Bro. Vi har haft trevligt fram tills nu. Vi vill inte låta kvällen bli förstörd.

På Bar & Bro serveras vi utan problem. Ingen av oss uppfattas som överförfriskad.

Maktmissbruket

Det här handlar inte om att någon blev tillsagd att lugna ner sig. Det händer. Det är en del av krogmiljöer. Det handlar om selektivitet.

Om att bli utvald i ett sammanhang där många beter sig likadant. Om att ingen förklaring ges. Om att dialog uteblir.

När det dessutom handlar om en person med annan etnisk bakgrund än majoriteten i rummet, och ingen saklig grund kommuniceras, uppstår en rimlig fråga:

Vad var det som egentligen bedömdes?

Restauranger och barer är privata verksamheter, men de är öppna för allmänheten och omfattas av diskrimineringslagen. De har rätt att avvisa gäster. Men inte på grund av etnicitet. Bedömningar ska vila på sakliga och objektiva grunder.

När sådana grunder inte redovisas, lämnas utrymme för en annan tolkning. Och det är där allvaret ligger.

Tystnaden från resten av Hemavan & Storuman

Jag skrev kort om händelsen på Instagram och ställde frågan: “Hemavan – vad händer?” Detta gjordes som fyra stories som resulterade i cirka 15 000 visningar på de 24 timmar som de låg uppe. Responsen var massiv. Hundratals meddelanden.

Från människor inom besöksnäringen – i övriga delar av framförallt norra Sverige.
Från personer som arbetar med ordning och säkerhet – i andra delar av Sverige.
Från privatpersoner som själva upplevt liknande situationer, antingen utsatta själva eller som anhörig – i hela Sverige.

Många tackade för att jag berättar om det som inträffade. Att jag stod upp för den upplevda rasismen.

Men för mig är det både självklart och enkelt: jag är vit, jag är utbildad, jag är privilegierad. Jag kan argumentera, jag har erfarenhet, jag har makt och auktoritet.

Jag är medveten om min påverkan genom min digitala plattform. Mängden kompetens bland de som följer mitt innehåll är enormt. Besöksnäring, politiker, näringsliv och medmänniskor.

Tack till dig som jobbar på DO som uppmanade mig att anmäla händelsen. Anmälan upprättades redan samma kväll. Polisanmälan kommer också göras. Inte för att vi förväntar oss någon form av resultat, men för att det är ett aktivt ställningstagande.

En tjänsteman på Storumans kommun hörde av sig och beklagade. I fredags kväll var hon den enda från hela Hemavan-Storuman som faktiskt reagerade direkt till mig. Storuman: denna person är er hjälte!

I övrigt var det en passiv tystnad. Jag har sett vem som tittat på mina stories – jag har scrollat igenom alla tusentals konton.

Tystnaden är intressant. Inte för att någon är skyldig mig ett DM. Utan för att besöksnäring bygger på samlat förtroende.

Jag taggade in både Högfjällshotellet och Hemavan.nu (Hemavan alpint – den aktör som jag uppfattar som “Hemavan”) i mina stories. Flera personer har meddelat att de uppmanat hotellchefen höra av sig till mig. Ingen har hört av sig. Däremot fick jag frågan “vad har Hemavan alpint med detta att göra?”

Varumärket Hemavan

Hemavan är inte bara en plats på kartan. Det är ett samarbete mellan aktörer. Ett gemensamt varumärke. Ett gemensamt ansvar. När en händelse får spridning påverkar det fler än den enskilda verksamheten. Det påverkar bilden av trygghet, inkludering och professionalism.

Det som avgör en destinations styrka är inte att inget händer. Det är hur man hanterar det när något händer.

Tystnad kan ibland vara strategisk. Men den kan också uppfattas som likgiltighet.

Jag skriver inte det här blogginlägget för att skapa konflikt. Jag skriver det för att frågan är större än oss sju som stod där på dansgolvet. För att vardagsrasismen är viktigare att stå upp för än att jag ska bli omtyckt som person på en plats med stor potential.

Jag vill fortsätta åka till Hemavan. Jag vill känna samma stolthet över platsen som jag gjort tidigare. Men det som föds ur tystnad är inte stolthet. Det är tvekan. Är detta en plats vi vill komma tillbaka till? Den enda person från kommunen som hörde av sig direkt i DM gjorde enorm skillnad för mig, men det gjorde alla andras tystnad också.