Det har varit en vecka som handlat om att komma ikapp. Men också i att ta avstånd, inse mina gränser och att behöva göra annorlunda. Insikter som kommit från reflektion. Och just ja: en vecka med 10 000 steg per dag också. I Stockholm är stegen enkla, men all annan form av återhämtning från intryck svår. I glesbygd är stegen svårare, om man inte har hund. Och det har jag en stund nu igen.
Det finns många stigar och vägar jag inte promenerat ett enda steg på sedan jag sade farväl till Hazel för evigt. Det har inte funnits anledning. Jag har såklart behövt. Men jag har inte velat. Men nu är Selma här en stund: guldhunden.

Vi hade henne hos oss en sväng tidigt i höstas också, men sedan drog jobbhösten igång och tillsammans med att hon sprang in i en stubbe och blev skadad och allt annat så var det inte läge att vänja en ny hund vid vårt liv. Rutinerna från så många år med Hazel har väckts till liv på nytt: upp för 40 minuters morgonpromenad i skogen med pannlampa i nattsvärtan. Dagsljus på lunchen. Reflektionstid längs grusvägar före kvällen. När jag har hund behöver jag göra tid för detta, och jag vill. Och det går! Jag gör det hela tiden. Men när jag inte har hund är det så mycket med den där tiden som “inte går”. Se där vilka sanningar man kan intala sig själv. Jag har många fler att rannsaka, precis som de flesta människor.
Veckan avslutas lugnt, men den började rivigt. Det var uppställning kl 07.00 på Copperhill, inför Åre Destinations stora öppna frukostmöte som inleder vintersäsongen för näringslivet i Åre. Jag har jobbat i uppdrag för Åre Destination i några år nu, tillsammans med andra uppdrag för fler destinationsbolag parallellt. Det ger mig väldigt mycket nytta, och jag kan bidra med många insikter på flera plan. Yrkeslivet är min bästa utbildning, och det som gett mig allra mest nytta är att jobba för flera olika uppdragsgivare. Det gör att jag kan benchmarka mycket, och det ger inspiration till alla mina uppdrag. Det handlar inte om att göra på samma sätt, utan principer för vad som funkar.
Min allra viktigaste lärdom: mycket funkar i teorin men det behöver fungera i praktiken och då behöver vi minnas att vi jobbar med människor och mänskliga drivkrafter.
Jag råkade sväva ut inser jag. Skulle ju berätta om frukostmötet! Det kom många hundratals människor. Copperhill var mer än fullt. Det var kul. Det finns alltid mer att göra. Har en stark “det här går att utveckla”-gen hemifrån.
Det Åre Destination gör bra (många saker förstås, men ska välja en) är att de har ett tydligt syfte till varför de existerar och vad uppdraget är, och att alla aktiviteter utgår från det. Alla organisationer har – förstås – ett syfte. Men inte alla har koll på att fatta beslut utifrån det om vad man ska lägga sina resurser på.
Anyhow. Vi går vidare till broccoli. Danny lagade mat (i vanlig ordning) och han gjorde fantastisk förvälld broccoli. En nypa socker i vattnet ger otrolig smak. Och salt förstås. Glöm ej!


Jag tycker för övrigt att han är ett barn och aldrig plockar upp efter sig eller ser saker som borde städas. Så jag blir den tråkiga personen som tjatar, men som behöver städa orimligt mycket (i förhållande till vad han gör). Han tycker att jag bara jobbar och aldrig är närvarande. Och båda stämmer och vi båda behöver ändra oss. Jag tycker att jobbandet är kul, dvs det är min hobby (svårt att definiera vad som är jobb i mitt liv). Han störs inte av oreda. Sammantaget en ständig utmaning!
Över till nästa ämne: igår bakade jag kakor. Receptet finns i senaste Buffè. Blev goda! Men kan man frysa kakor med dulce de leche på? Eller måste alla ätas nu? Frågar åt en vän.

De flesta av veckans arbetstimmar har jag tillbringat hemma vid köksbordet. Jag har Åreskutan framför mig, och en grusväg framför en skog. Det är alltid en vacker kuliss, oavsett tid på året. Men vad som händer på grusvägen varierar beroende på säsong. Just nu såhär inför snösäsong så ser jag ofta hundspannet som tränar inför vintern. Och sopbilen som kommer varannan tisdag. Vårt sopkärl är fullt och i tisdags missade jag sopbilen helt. Så nu väntar två veckor med inga sopor? Och vems ansvar är det ens att komma ihåg sådana här saker? Min eller min killes. Delat ansvar är uppenbarligen ingens ansvar.


Och så var det gränsdragningen och allt det andra kryptiska jag skrev om överst. Kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad jag menar eller vad jag ska göra åt det förutom en enda sak: reflektera mer. Tankarna börjar oftast som fladder i huvudet och sedan behöver jag tillbringa tid i min skrivbok. Där blir jag klok!

Det är också dags för mig och Wilda att göra årsbokslut i ett podavsnitt. Vi kommer dela avsnittet med de som signat upp sig på vårt nyhetsmail som vi passande nog döpt till Framgångsbrev. Det är jättegratis och du hittar det här.







