Tvätten, skåpen & det ärvda vardagsporslinet

Jag slog på helljuset redan vid 19 igår kväll. Det är definitivt sensommar. Men regnmolnen var så mörka och allt var jämngrått. En stund senare piskade regnet vindrutan och torkarna kunde knappt få nog med fart. Drygt tre timmar senare var jag hemma och lastade ur pinalerna ur bilen. Skumt ljus överallt. Mot fjället, in i skogen. Mellan bilen och ytterdörren. Det där ljuset i mörkret har tackat för sig för det här året.

Och jag kände att nu, nu är tiden för att gå in och dricka te om senkvällarna. Det är skillnad i känsla. Och det är mysigt.

Jag körde från Bohuslän igår. Upp i landet genom Grums och Malung. Det fascinerar mig alltid att när jag kommer till Mora så tror jag att jag är nästan hemma men då är det många timmar kvar.

Såhär såg frukostkoppen ut strax innan vi lämnade kusten och saltvattnet:

Det var uppläsningen av Blekjorden som höll mig sällskap alla tio timmarna hem. Min kille lämnade Sverige redan i måndags, för att åka mot jobbet i Norge. Men jag har inga problem att köra långt. Det är i princip alltid jag som kör när vi ska någonstans. Hemavan. Bohuslän. Hälsingland. Stockholm. Ska det däremot göras burnouts, ja då är det Danny som får ratta.

Blekjorden är för övrigt en uppflöljare till Hjortronmyren. Rekommenderar starkt!

Jag har en längtan efter att sammanfatta sommaren men jag får hålla i mig för det är trots allt bara den 30 juli. Men, alldeles oavsett så börjar träningen inför skotersäsongen den 1 augusti och det är snart. Jag ser helgen som en hyllning inför det. Ett sätt att kapsla in min längtan i görande, inte bara tänkande.

Jag ska skriva om dagarna jag varit med om, för de har varit fyllda med upplevelser och umgänge. Halmstad, Torekov, Bohuslän. Människor och minnen.

Och nu är jag hemma igen i lugnet. För att samla ihop mig. Men också för att vara inomhus en stund och organisera och ställa i ordning. Tvätten, skåpen, det ärvda vardagsporslinet från farmor och farfar jag ska prova på en stund och känna hur jag trivs med. Och kaffeporslinet från västkusten som jag redan dukat fram på dansbanan några gånger. Då när solen var så stark så att man nästan smälte där ute.