Det regnar den dagen då vi lämnar Chablis och åker till Champagne. Vi har jättelite diesel i bilen och letar mack i några onödiga kilometrar, och jag får kramp i magen och behöver leta upp ett träd mellan åkrarna. Mår magiskt sedan. Vi köper baguette i en billig matbutik och den är inte lika wow som alla andra men jag pular i mig lite baguette innan första champagneprovningen ändå. Känner att något brödigt måste landa i magen innan det ska smakas champagne trots att jag använder en crachoir (spottkopp typ – eller det finare engelska ordet spittoon).
Det är inte så långt mellan Chablis och södra Champagne, särskilt inte eftersom vi ska till Côte des Bar. Jag råkar säga Côte des Blancs till första champagnemakaren vi besöker men hejdar mig själv i samma ord som jag avslutar blancs. Vet ju att det är fel men det gick för snabbt. Känner ändå att jag tappar fem nivåer av anseende hos henne. Sedan råkar min kille jämföra en detalj i vinifieringsprocessen med hur vissa gör i Spanien och då är det kört för en liten stund igen. Men, vi kommer därifrån med ganska många goda flaskor och dessutom rekommendation på restaurang i den lilla staden Troyes där vi ska bo senare samma kväll.
På väg mot nästa ställe stannar vi i duggregnet och äter picknick. Det är mysigt trots att solen skiner med sin frånvaro och det är ganska trångt i bilen för nu har saker och ting lyckats sprida ut sig och vi har diverse-påsar från olika inköp i små matbutiker.
Här i trakterna uppfattar jag inte att fransmännen blir irriterade när vi inte kan franska. De ursäktar snarare sin dåliga engelska. På ett ställe ber vinmakaren om ursäkt flera gånger och ritar upp processer och skriver siffror på en stor kartongbit. Vi köper champagne där med.
Och till sist kör vi till Drappier som är mer av ett champagnehus än en liten producent. Och här får vi slå oss ner i soffor och det känns skönt med en provning som får ta tid istället för att stå vid barbord som i Chablis, eller bli studerade vid konferensbord som på många andra ställen.
Den vältaliga fransyskan på Drappier frågar om vi vill gå en visning också men vi förstår att det ska 20 andra också göra så vi avstår. Efter så många visningar som vi varit på blir det en del upprepning.
Vi är här ganska länge och alltsammans går ganska långsamt och allra helst vill vi pipa vidare mot Troyes för att checka in där vi ska bo och sedan vandra vidare i stan, men det tar två goda timmar på Drappier.
När vi ska betala för champagnerna vi köpt fungerar inte mitt kort för min bank tycker att jag spenderat för mycket pengar de senaste dagarna och misskänner min betalning av säkerhetsskäl. Får ringa till supporten och hålla på. Höja beloppsgränsen. Försöker igen och håller tummarna i smyg och det lyckas.
När jag kör in mot Troyes är det intensiv trafik: efter jobbet-rusning och dag före röd dag. Vi ska bo mitt i smeten och medan jag navigerar bland smala enkelriktade gator och rödljus tänker jag att det är en mycket bättre idé att bo utanför city. Men det är som det är och vi hittar en parkeringsplats fem minuter bort och min kille nojjar sedan hela natten över bilen och säkerheten. Vi har last för rätt många tiotusentals kronor så att säga.
Spoiler alert: inget hände med bilen under natten. Den stod kvar lika ouppbruten som när vi parkerade den.
Troyes är för övrigt en gullig jättegammal stad.
Jag mår inte toppen den här dagen och det fortsätter in på kvällen. Ser absolut potentialen i Troyes men är nöjd med att gå hem till rummet efter att vi ätit på Octave, som var restaurangen vi fick tips om och som verkligen levererade långt över förväntan. Riktigt bra. Troligtvis resans bästa matupplevelse.
Det är mycket folk ute på gatorna och serveringarna längs gränderna fylls på med både människor och sorl. Att inte känna sig på topp är otroligt onödigt när man bara har några dagar på bortaplan och sedan ett helt liv hemma att känna sig medioker och lite olustig på. Just olustig är rätt ord. Och ibland kan jag känna att frekvensen av olustig är högre när jag har dagar av njut och frihet, än dagar i pliktens tjänst. Vilket gör att det känns ännu mer onödigt.
Dagen efter är bättre och vi packar ihop oss och kånkar på tunga väskor hela vägen till bilen. Sedan kör vi en och en halv timme norrut men hamnar på avstängda vägar i någon liten by mellan gigantiska åkrar och kör sicksack genom hela Champagne och blir elva minuter sena till vår favoritproducent av champagne, som inte heller pratar engelska. Men det gör inget.
Någon timma senare är bilen verkligen välfylld med vin och när vi kör ut ur byn ser jag ett öppet bageri och patisserie och stannar hastigt och sjasar iväg min kille att springa dit och köpa picknickbröd och bakverk. Sedan letar vi oss igenom åkrar och vägar och kör genom regnmjuka lervägar så att det spritter efter däcken bakom oss.
Så hittar vi till slut vår allra bästa plats denna resa. Bredvid en rosbuske, och med champagnefälten nedanför oss. Eller kanske inte riktigt, man odlar inte champagne. Man odlar Chardonnay och Pinot Noir och Meunier och sådant.
Det är soligt och 25 grader varmt och vi har det himla bra. Precis så jag föreställt mig:
Vi tar tid på oss i picknickstolarna. Trots att vi också vill köra så långt norrut som möjligt eftersom vi nu är på väg hem. När känslan att vi gjort klart detta landar i oss, packar vi ihop och kör några kilometrar till en jättestor matbutik för de sista inköpen av franska matvaror. Och sedan kör vi norrut. I jättemånga timmar.
När det blir tidig kväll är vi i Belgien och ser plötsligt en skylt med FRENCH FRIES. Stanna, grymtar min kille och jag hinner inte utan kör fem hundra meter till innan jag vänder och skyndar tillbaka för att inta Belgiens nationalrätt till middag. Handskurna pommes. Beställer burgare till.
Pommes och majonnäs är en grej i Belgien men det har det alltid varit i min värld med. Har du inte upptäckt det ännu så varsågod.
Sedan kör vi vidare och i två timmar sitter min passenger princess och försöker hitta boende för kvällen: inte för dyrt, inte för billigt. Vi hamna till slut på någon form av resorthotell bredvid en stor simbassäng i norra Munster. Och morgonen efter är det min kille som simmar några längder innan de sista fyra timmarna till färjan mellan Tyskland och Danmark.
Fast forward till kvällen så parkerar vi slutligen i Hälsingland kl 00.45 utan incidenter. Vi har ätit macka till lunch på färjan, Mc Donalds till middag strax före Jönköping. Vi har sett älvorna dansa i sommarnatten och blivit dirigerade att köra mellan polisbussar strax utanför Falun kl 23 med säkert 40 poliser vid sidan av vägen. Vet fortfarande inte vad de gjorde där men det tillförde till spänningen i bilen i alla fall.
Och där någonstans stängde vi 600 mil roadtrip till Moseldalen, vinresan som fortsatte till Chablis och slutligen Champagne. Om två år eller så gör vi det igen?
