När jag var barn fick man ta ledigt från skolan för att resa iväg med sina föräldrar. Det var under vissa förutsättningar förstås, att man gjorde skoluppgifter och skrev en resedagbok. Jag tänker att detta inlägg är just en sådan resedagbok. Vi är på roadtrip till några av Europas vinområden och i lördags körde vi bil från strax utanför Malmö hela vägen till Moseldalen i Tyskland. 100 mil kanske?
Det börjar spännande. För en numer Jämtlänning så är Öresundsbron spännande. Den automatiserade inpasseringen över bron och “jag köpte ju överfart innan men var fan är streckkoden”. Jag är kontrollfreak. Har gärna allting klart fem mil innan det ska användas. Min kille tvärtom. Det märks på stresskontrollsfunktionen på min Garmin. Men man kan också säga att vi kompletterar varandra för det låter mycket bättre.
I Danmark beslagtar polisen bilen om man kör för fort varnar min kille om. Jag är obrydd. Men det beror nog på att jag blivit av med körkortet noll gånger i livet. Han har blivit av med det fler gånger än fingrarna på hela handen.
Danska motorvägar är oändligt tråkiga men detsamma gäller alla länder tror jag. Landsvägar är min favorit. Men när man ska passera hela länder finns inget annat rimligt val och vi gör Danmark på två timmar och kör på färjan mot Tyskland. Köper två stackars korvtallrikar på färjan och det är ändå lite spännande med kurryketchup och annorlunda majonnäs jämfört med vad jag är van vid.
Tyskland susar förbi och trots att autobahn ska gå snabbt så är det vägarbeten överallt. Vi tankar någonstans jag vet inte var och köper en glass. Några timmar senare hittar min kille ett “grekiskt ställe” i ett litet samhälle 10 minuter bortanför motorvägen. Vi åker dit och det känns bra med kö genom dörren. Det är så man vet att det är bra, hör jag allehanda resetipsare säga.
Det serveras oss jätteportioner och det förblir vårt intryck av maten i Tyskland. Förlåt Tyskland, jag har lite svårt för dig på många sätt och detta är en av anledningarna. Det är mat på tallriken, rätt upp och ner. Men utan finess? Inte så elegant? Omysigt! Men nu är jag här för att uppleva och inte ha så många förutfattade meningar så jag äter gyros och pommes och inlagda grönsaker. Sedan kör vi vidare.
Tillhör du dem som minns när man körde bil med vägatlas? Alltså man hade böcker med kartblad i bilen? Och så höll man koll på var man skulle svänga av och sådär. Otroligt, såhär i efterhand. GPS:en i bilen navigerar oss in i Hamburg när vi kör med Waze och det är jättekö men vi får andra vägalternativ och kör på småvägar till höger och vänster. Förr hade det varit omöjligt? Jag har stor respekt för förr. Mer respekt än för nu. Minns farmors matkorgar med smörgåsar och fika och termos med kaffe. Det var mer värdigt än vår gyros.
I skymningen står en bärgningsbil med en foodtruck mitt på autobahn utan vidare ståhej och alla tvärbromsar. Från 150 (ja inte jag då, men många andra) till 0 utan varningstrianglar och annat. Det är såhär man gör på kontinenten, tänker jag och fortsätter.
Efter en evighet, varav några timmar i mörker, svänger vi av och kör små landsvägar mot dit vi ska: Lieser, i Moseldalen. Svänger av mot smala gränder i ett litet, litet samhälle där gatorna antingen går brant uppför eller brant nedför. Bilar slickar stenväggarna på husen och fickparkeras med minsta möjliga marginal. Vi också. Så snart vi hittat där vi ska bo.
Vi letar nyckelboxar i mörkret och allting fungerar smidigt när man läser instruktionerna ordentligt. Vi bor på Sybille Kuntz guesthouse, en av de vinmakare som gör Riesling som vi tycker väldigt mycket om. Jag har ett ambivalent förhållande till Riesling, men jag är här för att sortera ut det och förstå vår relation lite bättre.
Det står en flaska Qualitätswein 2023 i kylen och den är iskall och vi öppnar den och sitter i sängen och kollar i broschyrer på tyska.
Vi är framme och allt är toppen och vi vet ännu inte att vår första hela dag i Mosel ska vi spendera 17 000 kronor på jättemånga flaskor Riesling. Men det gör vi och livet fortsätter att vara lika bra. Återkommer till det där med vinerna i ett eget inlägg, för dig som är nyfiken. Men kolla vad grönt det är:
De små samhällena i Mosel är gulliga men nu har jag varit till Bernkastel-Kues två gånger och gillar det inte. Uppskattar övriga byar mer. Här kan man få idéer om ställen om du är på väg hit. Bernkastel-Kues är för turistigt för mig, även om souvenirshopparna lyser med sin frånvaro. Det är inte ett sådant typ av ställe. Men det är något med känslan, inte min kopp te bara.
Vi äter vegan-frukost på Ti’s café en morgon, och dagen därpå har vi med egen picknick till mäktig utsikt över sluttningarna. Det gillar jag mycket bättre. Vi köper första frukostpåsarna på ett beckerei, men slinker sedan in på ett Netto för att köpa yoghurt och hittar ännu mer beckeri-grejer. Det blir brunch. Allt ska provsmakas. Bort med rimligheten. Förnuftet bor inte med oss.
Att äta picknick står på drömlistan och solen värmer precis när vi dukat upp allting. Livet är fullkomligt!
Vi kommer till Mosel en lördagskväll och tillbringar söndagen med vin och mat och utsikt. Söndag är inte en jättebra dag i Tyskland, för mycket är stängt. När det blir måndag äter vi den där picknicken jag nämnt innan vi kör vidare till nästa ställe. Men det tar vi i nästa dagboksuppslag.
