Jag försöker rensa min telefon hela tiden för att det inte ska bli fullt. Fullt i minnet är en sak. Men också fullt i vad som ens går att spara och ta in. Jag är krass. Skulle telefonen gå itu och bara hälften sparas så är det så. Jag skulle inte gråta några tårar utan tänka jaha då börjar jag om på ny kula. Om jag skulle behöva lämna mitt liv och mitt hem med bara de ägodelar jag kan stoppa i fickorna eller under armen vad skulle jag ta med? Jag vet inte. Vad skulle du ta med?
Det är vad det är. Den stora världen blöder vilket står i en enorm kontrast till min lilla värld där solvintern strålar och ljuset landar mjukt på mina kinder. Tryggheten jag byggt upp är annorlunda från det senaste året då jag lagt all energi på att jaga. Jag dricker te på renfäll med fjäll runt omkring och jag kör runt med min laddhybrid när det fossila bränslet kostar mycket. Fastän den så kallade “gröna omställningen” eventuellt kräver att nya gruvor bryts och slår det samiska arvet i spillror. Kontrasterna försvinner aldrig. De finns alltid där.
Jag hade inte tänkt skriva de orden. Det där om el och gruvdrift. Jag hade tänkt skriva om min helg. Jag har en introvert personlighet men som stundtals trivs väldigt bra tillsammans med andra människor, glittriga sammanhang och att utveckla nya relationer. Jag är ingen ensamvarg. Men jag trivs väldigt bra i mitt eget sällskap. Den här helgen har jag fått allting förutom en utekväll i baren, men det får gå.
Förra arbetsveckan avrundades såhär:
Processed with VSCO with au1 preset
Till vänster: norrsken utanför sovrumsfönstret. Till höger: jag gräver fram en gång till vår timrade gäststuga och eldplatsen med utsikt över allt det där du också ser till vänster. Sol, snö, vindstilla – och så norrsken.
I fredags var det en sådan där strålande vårvinterdag med blåfågel och takdropp och det är sådana dagar jag knappt vet var jag ska ta vägen. Hade jag bott kvar i lägenheten inne i Åre by hade jag varit stressad för att jag känt att jag måste åka någonstans. Nu i hus behöver jag inte åka någonstans alls eftersom jag har prick allt det jag längtar efter utanför ytterdörren, men jag åkte ändå. Till Fröå Gruva för att träffa Emmi med familj. Här passerar Björnens längdskidspår och det är enkelt att ansluta direkt till 15 km-spåret (eller milspåret för den delen). Det är perfekt. Tack vare bra anslutningar kan jag åka 5 km (eller längre om jag vill) utan att trängas med alla andra vid spårcentralen. Att åka en 5:a här innebär ofta att man kan åka manchester och nydragna spår hela dagen. Win! Dessutom har man nära till våfflorna efteråt.
Jag ser glad ut på bilden. Det var jag också. Jag åkte min första 5:a på skejtskidor på TRE hela år. Nej jag vet det låter otroligt men jag har knappt gett mig ut i ett längdspår. Jag har gjort annat: åkt turskidor, gått topptur, åkt alpint. Men längd? Nej knappast. Så nu känns det obeskrivligt skönt att få ha gjort det igen så att tröskeln inte är lika hög till nästa gång. För det blir en nästa gång. Men då ska jag ta en skejtlektion så att jag får koll på tekniken.
När jag kom hem så väntade min vän, och alldeles egna husfotograf, Louise vid eldplatsen. Med semla dessutom! Vi gjorde planer inför dagen efter, vilket var igår, då vi hade en arbetsdag ihop. Den här bloggen är mitt jobb och jag har partners som står för min lön. Så igår kom Louise förbi på morgonen och vi började dagen med skramlade ägg innan vi plåtade och filmade för två olika kunder. Det blev win igen, för vi fick äta gnocchi som vi lagade på stekhällen och innan hon åkte hem vid 22-snåret så hann vi äta ostkaka med grädde och kanelbulle också. Som vi visserligen tänkt grilla över elden men det får bli en annan dag.
Och nu är det söndag förmiddag och jag fyller på med energi genom att vara själv. Jag behöver det. Jag vaknade tidigt och slog på P1 i Sveriges Radio och slumrade till nyhetsrapporteringar, och intervjuer medan solen gick upp mot Åreskutan. Idag ska jag gå runt och skrota lite, vilket är en av mina allra bästa sysselsättningar, och till kvällen kommer Emmi förbi på middag och häng innan arbetsveckan startar imorgon. Även om jag har rätt lugna arbetsveckor just nu så ligger det ändå en känsla av att jag mentalt måste ladda upp inför nya veckor. Känner du också så?
