För nästan precis ett år sedan blev jag sjuk i Covid 19. Tio dagar tidigare hade jag haft mina föräldrar på besök och nog hade det börjat pratas om det redan då men faran kändes långt borta. Vi umgicks fortfarande. Blandade oss mellan borden på restaurang, hade fysiska möten. Och after ski. Hånglade med okända. Trängdes i små utrymmen och skrattade tillsammans.
Jag och min kille planerade för en långtur på skoter på runt 100 mil mellan olika ställen norröver. Medan han feberyrade om packning och att han visst kunde köra skoter trots att han inte alls kunde ta sig upp ur sängen på grund av Corona med känslan “jag har aldrig varit såhär sjuk tidigare” så var jag bara lite matt i huvudet och gick långa promenader på öde landsvägar. Stugorna på fjället stängde och det pratades om att inte göra något som kunde riskera livet eller kroppsdel för att inte belasta sjukvården.
Samhället stängde ner och jag vet inte hur många personer i utsatthet genom våld i nära relationer, ovetandes om cancerdiagnoser eller vad det nu kan vara som betalade priset för något som ingen kan stå till svars för. Men om du frågar mig så är det viktigt med en stark samhällskärna oavsett brandkatastrofer, virusutbrott, nationellt elhaveri eller hot från annan makt.
Jag tappade lukt och smak under någon vecka och det väste lite av vätska i lungorna men jag klockade 12000 steg varje dag och hade noll procents sjukskrivning. Ungefär på samma sätt som när jag opererade ryggen för några år sedan. Ingen sjukdag. Fullt arbetsför. Min killes manliga influensa gjorde honom sängliggandes i sin egna värld i drygt en vecka. Några dagar efter sista symptomen gick vi tillsammans utanför dörren igen och det kändes som att vi inte sett en människa på två meters håll på evighet. Det var i mars 2020 och jag hade fortfarande antikroppar när jag testade mig i slutet på januari.
Det finns så mycket olikheter med Corona att det är svårt att förstå. Jag slås av min filterbubbla när ”alla” jag känner jobbar hemifrån med sin dator och sina Teamsmöten och kan slå sig för bröstet med hur duktig man är som undviker nya människor. I vissa fall har man börjat jobba remote och sitter i en fjällstuga eller mysigt hus på landet. Tar walks and talks och njuter av mer tid med familjen.
Jag är en av dem.
Min kille är inte en av dem. Han kan inte jobba remote. Han kan inte jobba hemifrån. Han är på byggen som samlar olika yrkesgrupper och kan inte göra annat än att dela samma yta. För ett år sedan blev han permitterad från sitt jobb i Norge och fick utbetalningar från NAV högst oregelbundet och utan någon information om nästa utbetalning av pengar. Papper postades fram och tillbaka med nya påskrifter varje vecka. Efter att plattformarna portat alla svenska arbetare och han valde att vara tjänstledig för att kunna ta svenska uppdrag istället så jobbade han med medicingas på sjukhus i Stockholm. Han drog rör för syrgas och andra sjukhusgaser i ena rummet i vanliga kläder medan Covid-patienter rullades genom dörröppningarna av sköterskor med visir.
Vi har varit norrut i inlandet i vinter och det är klart att vi pratat om Covid med fan och hans moster. Livet har sett ut att pågå som vanligt, man har åkt till sina jobb och trängts lika lite som vanligt i byarna med färre än hundra invånare. Jag har känt mig dum som frågat om barnen gått i skola hemifrån för jag har snart förstått att det här är samhällen där barnen inte kan vara hemma. Obligatorisk hemskolning hade stängt samhället för mycket. Föräldrarna – arbetskraften – kan inte vara hemma. De jobbar på sjukhus. Inom äldrevård. All annan omsorg. Långt från Teamsmöten och flextider och ”jag jobbar med data”-jobben. Rapporten Svenskarna och Internet visar upp det i siffror på ett väldigt uppenbart sätt utifrån geografisk spridning och internetanvändning men jag har glömt att kolla upp hur det står till med socioekonomisk spridning.
Bland oss som bor i den norra delen av Sverige i områden med turism är åsikten extremt tudelad. Åk inte hit sades av rädsla. Kom hit vi behöver er sades av en annan rädsla. I början av pandemin lyssnade jag på många poddar där beteenden som drivs av rädsla var en röd tråd. Rädsla är inte en konstruktiv drivkraft och inte är den särskilt snygg heller.
Covid skördar fler offer än de som dör av viruset och jag hade gärna velat jobba med den analysen under kommande 1, 10 eller ja kanske 100 år. Finanskrisen 2008-2010 resulteerade i minst 10 000 självmord i Europa och Nordamerika. Många liknande analyser kan – och kommer – göras från året 2020 och framåt.
Affärsverksamheter som kollapsar är en av konsekvenserna. Att bli fången i skuld på grund av arbetslöshet eller ekonomisk osäkerhet en annan. Ensamhet och psykisk ohälsa en tredje. År av alternativ skolgång med mer frånvaro en fjärde. Utsatthet i nära relationer en femte. Sjukdomar och diagnoser som skjuts upp en sjätte. Sämre fysisk folkhälsa en sjunde. Jag kan säkert fortsätta göra listan längre men detta är några saker jag ser från min filterbubbla. Fyll gärna på med vad du ser utifrån din.
Jag ser män som bygger padelhallar och män som spelar padel och kronorna snurrar och jag ser kommuner som stänger ner sportarenor och barn som inte får röra på sig. Jag ser kvinnor som offras i sjukvården och kvinnor som drar de tyngsta lassen med konsekvenser. Och de som vi vet är utsatta sedan tidigare. Alltid så jävla utsatta så man blir frustrerad.
Jag ser politiker som i all oreda ger pressen information om nya regler och riktlinjer innan de ens informerat sina egna led och jag ser långsamhet och otydlighet i statliga stöd och hjälp till verksamheter som drar in stora summor pengar till staten. Jag ser också branscher som går som tåget och företag inom outdoor som blomstrar här i Sverige.
Jag ser mig själv också. Jag som bor i Åre och som åkt skidor som inte det varit någon som helst skillnad på mitt liv för på ett sätt är det inte så annorlunda. Jag går min topptur bland träden och ser knappt någon annan person. Men jag har rest. Jag har varit hem till Hälsingland. Jag har åkt till Lappland. Och framförallt har jag konsumerat. Jag har suttit på avstånd på restaurang och jag har köpt saker i butik och via internet. Nybakt bröd på bageri, middagsmat i byn. Bland mycket annat.
Förvånat har jag levt mitt liv ett helt år utan en endaste åsikt från någon annan om mina val. Jag är tacksam för det förnuftet hos dig som läser. De flesta av oss lever väl medvetna om restriktioner och gör vad vi kan för att inte utsätta varken oss själva eller någon annan för risker. Hobbynationalekonomer som jag själva räknar gärna på konsekvenser av det ena och det andra men som i allt så är inget svart eller vitt.
Jag har levt med en tydlig vilja om vad jag själv vill bidra med under den här pandemin och med ett tydligt tänk om att inte lägga så mycket energi på vad andra tänkt eller tyckt.
För mig har det varit viktigt att bidra med mina pengar. Att köpa mat och produkter från människor har känts extra bra. Medveten konsumtion, helt enkelt. För jag tycker att vi behöver det just nu.
För mig har det också varit viktigt att tänka på min hälsa. Sova bra, må bra i mina relationer, äta bra, träna bra. För oavsett allt annat så är hälsan basen. Jag är närmre många av mina vänner än tidigare och jag trivs bättre i relationen till min partner. Jag presterar inte på topp utifrån denna målsättning alla dagar men 2020 har utifrån hälsa och mående och framförallt psykiskt sett varit ett bra år. Det låter ju orimligt men att jag kan må bra samtidigt som jag förstår att andra mår dåligt är egentligen varken konstigt eller omöjligt.
Men för mig är det också viktigt att se saker utifrån. Mitt perspektiv är inte den enda sanningen. Det finns massor med vinklar och massor med situationer. Genom att förstå mer får jag en större bild. Det vore naivt att tro att jag någonsin skulle förstå allt men trångsynheten att inse att jag vet bäst, kan bäst och förstår vidden av komplexiteten är jag tacksam att jag varken stoltserar med eller besitter.
Det finns alltid ett före en viss händelse men aldrig något som återgår till hur det var då. Det finns bara konsekvenser och ingenting återgår någonsin till exakt likadant som förut. Framtiden är oviss konstaterar jag när framtidsforskare resonerar. Vissa tror på fler kramar och fler fysiska möten, andra tror att vi inte kommer vilja trängas igen.
Jag tror på både fest och konserter men också på mer hemmajobb. Vi kommer fortsatt ha beteendet i båda ändarna på skalan jag tror verkligen att det digitala hoppat fem steg framåt på väldigt kort tid. Jag tror på utflyttning från storstäderna på gott och ont och att företag som verkligen är mån om sin arbetskraft och som är petiga med vilka de rekryterar kommer använda remote-jobb som en usp i sin employer branding.
Jag tror att sjukvården som vi egentligen behöver se som hälsovård inte kommer förändras trots att det verkligen behövs. Men jag hoppas som jag nämnt ovan att vi kommer lägga mer pengar och mer energi på ett vårt samhällsförsvar för alla slags kriser.
Det behövs också starkare initiativ inom folkhälsan. Vi behöver räkna dessa konsekvenser i kronor och ören och förstå hur allting hänger samman. Men jag tror att även det är långt bort.
När vi är två år från nu eller kanske tre så tror jag att mycket kommer vara bortglömt och nedtryckt i minnet men kanske finns det några fler som jobbar med sin skärm från en fjällstuga eller hus vid havet med panoramafönster ut mot samma fjäll eller hav som alltid funnits där.
23 kommentarer
“There was no crisis. It was the middle class hiding, while the working class brought them things”. Kommer inte ihåg varifrån det kommer men så tydligt även i vårt land. Jobbar i biståndet och de lidanden som lockdowns har orsakat är tusen gånger värre än viruset. JAg är en av dem som (sue me) tycker vi har agerat någorlunda klokt i Sverige även om det är sjuka motsägelser mellan “alla kan gå och shoppa i köpladorna men ingen får gå på teater eller konsert, eller springa terränglopp”…” De nedstängingar som gjorts i Belgien, Frankrike etc har ju ändå inte hjälpt mot nya smittovågor. Och om vi kan komma upp med så snabba åtgärder (vaccin) mot denna medelklassens pest, när kan vi då bota Malaria, Dengue, TBC… Jag kan inte vänta till jag får resa i jobbet igen, även om vi gjort om till “digitala fältbesök” – det är ändå i minibussen på väg till och från besöken de riktiga samtalen sker. Däremot kommer jag lägga upp mitt privatliv lite annorlunda, och med en flygrädd tonåring hemma blir det bara tågresor och bilsemester de närmaste åren! Det kommer gynna miljön också.
Hoppas dock på fler och längre kramar i framtiden- jag gillar att kramas!
Jag är inne på ditt spår. Vår overlandingresa till Afrika 2022 är inställd och det beror inte på virus, det beror på den fattigdom och därmed osäkerhet som skapats av allt det som viruset orsakat.
Tre tankar och kommentarer från mig:
1) För egen del funkar livet utmärkt, eftersom vi är friska, barnen kan gå i skola och träna, vi vuxna jobbar hemma med bra internet och naturen finns nära. Vi har flera fördelar i vardagen jämfört med arbetsdagar med restid.
2) Att kunna röra sig inom landet känns jätteviktigt även om jag inte reser runt så mycket. I somras blev det en del och vi har lantställe i ett annat landsting. Ingen turistort, men ändå finns ju åsikter om man alls ska röra sig utanför hemkommunen. Ja, säger jag. Om man inte trängs med andra måste man väl ändå få vara på andra platser än i hemmet/hemorten? Sverige är ju fantastiskt!
3) Jag blir allldeles mörkrädd över siffror och fakta som att antalet extremt fattiga i världen har ökat med omkring 120 miljoner människor sedan pandemin startade, att vaccinering mot andra farliga sjukdomar uteblivit på många platser i världen, att sjukvård försvagats och ibland helt har stängt, att många (framför allt flickor) inte kommer återgå till skolan när pandemin är över, att många elever och även högre studenter har problem med teknik och internet för att kunna plugga på distans. Ja, sådana saker. Långt från oss. Som upprörs över liftköer.
Ja nummer 3. Jag håller med dig helt. Så många i världen som lider ekonomiskt pga allt som inte längre är!
Jag tror precis som du att det mesta kommer vara ett minne blott om några år. För egen del har jag dock bestämt mig för att jobba deltid efter Coronan är ”borta” (jag har jobbat hemifrån i ett år nu) – jag vill helt enkelt ha mer tid hemma.
En annan reflektion: jag tror att många hemmajobbare i högre grad kämpat m det psykiska välmåendet på det sätt att mångas sociala sammanhang helt strypts. Inga kollegor att snickesnacka med, inga luncher, ingen fika. Jag klassar mig själv som en relativt introvert person som inte har ett särskilt högt socialiseringsbehov men OJ vad tydligt det blivit för mig att jag faktiskt också har ett behov av att tillhöra en flock och ett sammanhang.
Förtydligande till mitt inlägg innan ngn annan kommenterar: självklart har det psykiska välmåendet påverkats i allra högsta grad i yrkesgrupper som inte kunnat jobba hemifrån. Men då har det en annan rotorsak än social isolering, vilket var det jag ville lyfta fram 🙂
Förstår vad du menar!
Ja verkligen; det sociala har ju verkligen påverkats och allt det som många får energi från har helt stängts. Kemin som uppstår i möte med människor – poff borta. Jag är också introvert och laddar mina batterier i ensamhet så jag har precis som du nog klarat detta bättre jämfört med många andra men det påverkar ändå.
Jag har följt dig länge och gillar verkligen dina inlägg när du vrider och vänder på saker och ting. Tycker att du ofta har spännande reflektioner och perspektiv. Detta inlägg har jag väntat på – länge. Och nu kom det! Skulle vilja höra mer om framtidsspaning 🙂
Vad roligt att höra Sandra! Ibland har jag en tvärsäker känsla om framtiden och ibland så är den svårare att sia om. Den här typen av framtid är svårare, det märks att ingen riktigt har en professionell hunch ens. Jag tror på både konserter och mer glesbygdsliv helt enkelt.
100%igt inlägg Sara så spännande att läsa ditt Corona perspektiv. Jag har också jobbat som vanligt (men mer) och rest mycket av Corona tiden i jobbet. Är på Malta nu sedan i början av december, har också ett jobb som inte går att göra hemifrån (flygplansverkstad så svårt att flytta) men trots många personer som jobbar på trånga utrymmen i flygen och kontorspersonal inga coronafall på jobbet varken här, i UK, Lettland eller Estland där jag varit under denna kris och det utförs tester bland personalen.
Jag har sett hur du rest, och undrat hur mycket skit du fått för det av anledningen att andra personer bara kan se världen utifrån sitt eget perspektiv.
Intressanta reflektioner, definitivt! Tror också detta kommer att ändra mycket framöver, på gott och ont. Vi som har barn i skolåldern är dock inte lika fria, trots hemmajobb. 🙂
Så måste bara kommentera just det du skrev om “jag jobbar med data”, eftersom jag är en av dem. Extremt privilegierad situation, det vet jag, har hittills klarat mig utan varken fysiska eller ekonomiska konsekvenser av denna pandemi (peppar peppar!), men just det där med hemskolning, där måste jag vidga ditt perspektiv lite. Hade mina barn behövt vara hemma, hade jag inte kunnat jobba heltid, även om jag är hemma rent fysiskt. Jag hade kanske kunnat få ihop halvtid, på delvis obekväm arbetstid. Tror inte min arbetsgivare hade varit så nöjd med det. Så hade det varit det som krävdes för att kväva smittan, skulle det blivit betydligt mer belastning på staten är man kanske tror. Inte bara att “hålla barnen hemma” direkt. De hade behövt massor av stöd av oss föräldrar, för att inte tappa sugen helt, och självklart för att fortsätta lära sig saker. (Mina barn är 8 och 10, ej speciellt självgående.)
Så tyvärr men din generalisering att det är bara samhällen där föräldrarna har samhällsviktiga jobb som gör att hemskolning inte är ett alternativ, är nog inte helt sann. Däremot får mina barn komma hem direkt efter lektionstiden är slut (dvs skippa fritids), och även om det då blir mycket skärmtid, för att vi ska kunna jobba klart, gör vi så klart vad vi i våran privilegierade situation kan!
(Har även konsumerat massor för att stötta företagare som har det svårt!)
Hej Monika, nej jag förstår att ni med skolbarn som dessutom måste vara i skolan är undantag. Jag tror att alla är förlorare och pekar inte ut någon mer än någon annan. Heltidsarbetare med skärmjobb som dessutom ska ha barn hemma, jag förstår att det är svårt. Dock har jag haft flera Teamsmöten med barn närvarande och det har ju funkat det med. Min poäng i texten är att från mitt exempel i norr så stängdes aldrig skolorna pga man förstod vad det skulle innebära eftersom föräldrarna i större grad har samhällsviktiga jobb, dvs vård, skola, omsorg och annat. Jobbar man med skärm och har barn hemma så påverkar det “bara” på individnivå. Vilket inte är så bara för individen själv, men samhället i stort bryr sig nog mindre.
intressant även att du skriver “din reflektion är inte helt sann”. tycker det är ett märkligt ordval. menar du att den är osann? eller vill du lägga till en ytterligare aspekt?
Hej igen!
Ja, det var lite klumpigt och snabbt ordval, ber om ursäkt! Så klart är ditt perspektiv ditt och sant. Det jag menar är nog att det är viktigt att i detta lyfta olika perspektiv, och att det är extremt svårt att veta hur vi ska komma ur denna kris på bästa sätt, i stort och smått. Tror vi båda menar gott och båda vill att alla ska få vara friska, kunna ha ett jobb, träffa vem man vill, och snart kunna få resa, etc etc. <3
Men för att belysa _mitt_ perspektiv lite då, om hemmajobbande med barn. Det går självklart bra att ha möten då barnen är hemma, det har jag dagligen. Och ja, det är sjukt lyxigt att det funkar, det vet jag. MEN om skolan skulle stänga, skulle det inte funka lika bra, och jag tror absolut det skulle påverka mer än på individnivå. Mitt jobb är fortfarande ett 8-17 jobb, och mycket mer krävande på distans än på kontoret, och jag skulle omöjligt kunna jobba och vara lärare samtidigt. Men så klart inte jämförbart med vad som skulle hända om alla sjuksköterskor och läkare var tvungen att vara hemma. Och det var heller inte min poäng, att vinna någon sorts "tävling". Mer att påpeka att det är extremt komplext. Jag hoppas och tror att alla dessa övervägningar har nog gjorts av folkhälsomyndigheten och andra instanser, innan man tagit de beslut man tagit.
Ber om ursäkt igen om du uppfattade min kommentar som kritik, ville som sagt bara belysa ett lite annat perspektiv också.
Ja jag tror vi säger samma sak egentligen 🙂
Du sätter ord på mycket av det jag tänker och lite till. Mycket intressanta reflektioner med perspektiv som känns som att de ofta glöms bort, eller struntas i.
Ja, känns som att perspektiven beror på var journalistiken bor. Och det är ofta i storstan.
Vilka intressanta reflektioner Sara och spännande med fler perspektiv. Tänker lite på det kring att jobba fjällfrån som det lyft fram och det du sa i någon podd tidigare om det här med att jobba i annan kommun men vara skriven i sin egen och hur det kan komma att påverka glebygdskommunerna på sikt. Spännande saker att tänka kring.
Jobba fjällfrån!! Ett nytt utryck har fötts! Ja, det finns många perspektiv på det. Huspriserna i Åre har ökat med 90% på kort tid och många av de som bor i byn och jobbar på företag i byn har svårt att köpa ett eget hem. Man hyr i andra hand, vilket funkar så länge det funkar. Det positiva är att storstadsbor med mycket pengar och höga löner kommer hit men jag hoppas att de också spenderar sina pengar här! Annars gör det som ingen nytta. Det gör definitivt ingen nytta att bo här stora delar av året men vara skriven i Stockholm.
Först och främst, tusen tack för intressant inlägg Sara! Visst befinner vi oss i olika små bubblor – därav längtar jag till livet pre-corona där vi kunde interagera på annat sätt än bara digitalt. Vi behöver mötet utanför bubblan. Nu verkar vi vara många som knappt orkar med vardagen och därmed gärna scrollar bort jobbigheter – inklusive alla som inte tycker och tänker som oss.
Och Helena – att “jobba fjällifrån” är ju lysande. Det måste väl redan vara ett etablerat begrepp? (Det är det i alla fall hos mig nu…)
Ja, vi mår så extremt olika så att ha förståelse inte bara inför sig själv utan även förstå andra är viktigt. Som alltid.