Den här veckan är ingen självklarhet. April och maj kommer att påminna mig om det varje år – och det vill jag ge mig själv resten av livet.
För 3 år sedan ändrades precis allt och den 7 april är en sorgens dag för många i Sverige men för mig var det en av mina bästa i livet. Tidigt på fredagsmorgonen den 7 april 2017 checkade jag in på Löwenströmska sjukhuset utanför Stockholm. Jag skulle opereras!
”Vi hörs snart igen” skrev jag i ett blogginlägg med den här bilden:
För dig som vill läsa om operation av spinal stenos och hur allting gick till så ska du klicka här.
Vissa personer är sjukskrivna under lång tid efter en ryggoperation liknande min. Jag sjukskrev mig inte alls. Jag upplevde operationen som en spa-behandling och mådde så bra efteråt. Jag hade inte ont och gick av all smärtlindring snabbt efteråt. Min kropp längtade efter att bli frisk!
Tre veckor efter operationen drog jag av plåstret som skyddade ärret. Längs ryggraden har jag ett ärr som är runt 5-7 cm långt. Jag firade med första passet på gymmet. Inte för att lyfta tunga vikter utan för att värma upp nervbanorna. Det sjuka med min ryggoperation och allt det som var innan dess och det som följde efteråt var att jag upplevde att mina muskler var trögfattade. Jag kunde inte göra ett höftlyft till exempel – det var som att nerverna inte hittade rätt från hjärnan till muskeln.
En månad efter min operation där läkare grävt i min ryggrad åkte jag på vandringsresa till The Lake District i Wales. Kanske inte helt optimalt men vi tog det varsamt. Sex veckor efter operationen välkomnade jag mitt liv tillbaka på riktigt. Några dagar senare sprang jag mina första försiktiga steg och i början på juni inleddes en sjukt drömmig sommar med en vecka i husbil i Lofoten. Jag levde drömmen och var high on life.
Allting gick lite för bra och jag sprang i fjällen och hade mig och framåt vintern började det kännas konstigt i ryggen igen. Ett år efter min operation ringde jag mitt försäkringsbolag och tjatade till mig en ny magnetröntgen. ”Du har ryggmärgsödem i L5” sa läkaren och om jag inte tog hand om det kunde det bli en stressfraktur.
Här skrev jag om ryggmärgsödem och hur man blir frisk. Inte så jävla enkelt faktiskt. Men – jag gjorde det!
Jag sprang ingenting den sommaren. Jag hade tänkt börja kitesurfa men jag gjorde inte det heller, ryggen höll helt enkelt inte. Däremot cyklade jag stig på min nya BMC mtb. Men jag cyklade utan kraft i benen eftersom det belastade ryggen för mycket. Jag minns det ändå som en bra sommar: min kille flyttade till mig i Åre, jag tog jägarexmen och gjorde en massa annat roligt.
I november 2018 sprang jag mina första steg på en sandstrand i Sri Lanka och sedan sprang jag ytterst försiktigt hela vintern och skrev det här i januari 2019: spinal stenos och ryggmärgsödem och hur det blev som det blev.
Efter det inlägget har jag inte haft några fler känningar av min rygg. Efter det inlägget har jag snarare lyft tungt, tränat rätt mycket och levt väl. Imorgon den 7 april är det 3 år sedan min operation. Det är en dag jag vill fira med rörelse och med lyckliga tankar. Det är en dag då jag unnar mig att vara unfuckwithable.
Resten av april vill jag ska fortsätta på samma sätt – för operationen den 7 april var ingen endagsgrej. Det var 3-4 månader med episka dagar och känslan av att ha fått livet tillbaka. Även om jag inte önskar någon känslan av att inte kunna gå eller stå så önskar jag alla den där high on life-känslan. Jag är enormt tacksam över att ha fått uppleva det. Och just därför vill jag ge mig själv den känslan om och om igen. Tack livet!
6 kommentarer
Det är fanimej en fantastisk reda. SÅ glad för din skull, minns hur det var innan <3 Let's do life!
JAJAMEN. Oförnuft och känsla!
Så hoppfull och energigivande läsning!
Tack Jennie
Skönt att kunna se tillbaka och känna att man har besegrat och lyckats.
Känns bra att läsa detta inlägget, det ger mig en bra magkänsla.
Tack Stanley!