I fredags efter jobbet packade vi in oss själva, Hazelwing och lite andra grejer i Frihetsbilen och körde norröver. Vi tog omvägen via min bagarvän Helena som länge stått bakom brödet på Fäviken och en del andra ställen (numer i hela världen!) och vi fick med oss nybakt bröd och bullar i tunga påsar. Med alla härligt generösa och kompetenta vänner runt omkring mig går det sällan, eller typ aldrig, någon nöd på mig.
Längs vägen passerade vi ställen som Hoting, Dorotea, Åsele, Lycksele och Gråträsk. Det var bäckmörkt men månskenet lyste upp vägen, skogen, en räv som sprang över vägen och en älg i diket.
När vi kom fram till Helena och Fredrik som vi skulle besöka och som bodde ungefär där vägen slutade kunde vi ana hur fin den här platsen utanför Arvidsjaur var. Och redan när vi klev ur bilen hörde vi tystnaden. Och morgonen efter såg vi hur vackert deras sommarstuga låg – alldeles vid en sjö där de brukar fiska abborre.
Hur fint att få sova i det där söta huset precis intill sjön. Och att på morgonen spatsera rätt ut i spenaten, hösten och hela härligheten!
”Vill ni ha lite palt när ni kommer fram” messade Helena när vi bara hade några mil kvar i fredags kväll. Min kille, som ju är från Piteå, blev helt upprymd. Det var en bra start på en fin helg!
På lördagsmorgonen var Hazelwing klarvaken redan vid klockan 7 och ville ut för att leka loss med sin nyfunna vän Heidi, en Kleiner Munsterländer. Solen sken och det var krispigt kallt på förmiddagen.
Efter frukost åkte vi ut med den lilla båten för att titta till en mjärde som låg i sjön och sedan puttrade vi vidare till ett av Helenas guldkorn. Både Helena och Danny fiskar med fluga och just den delen av fisket har jag inte riktigt tagit mig an än – men jävlar vad elegant det är alltså.
Helena får full pott i att vara #unfuckwithable i sitt flugfiskegame och det var hon som stod för lunchen. Hur härligt är det inte att halstra färskfångad harr! Danny fick också en fin harr men som vi fotade lite för mycket så den slank tillbaks i vattnet igen.
Fisk på tunnbröd, en eld vid en sjö och magiskt septemberväder alltså. Finns det något bättre? Nä, inte just denna lördag! Fredrik fixade kokkaffe och vi hade Fäviken-Helenas goda bullkrans att bjuda på.
Efter lunchen var jag och Danny orimligt pepp på att följa med Fredrik ut och jaga. Både han och Helena jagar flitigt och vi ställde massa frågor om prick allting under hela helgen. För det är en sak att ta den där jägarexamen (som jag gjorde i maj förra året). Det är en annan sak att gå från skolbok till verklighet och det var så inspirerande att höra Fredriks och Helenas tankar och hur de gör med sin hund Heidi.
Hazel fick låna Heidis utrustning och visste på en gång vad det handlade om!
Väst och sändare på!
Hazel är en Jaktcockerspaniel – en stötande hund vid fågeljakt. Det innebär att hunden går nära föraren, runt 20 meter som max. En stötande fågelhund ger sig gärna in i täta och taggiga områden och hundens kroppsspråk avslöjar när den får vittring på ett vilt som trycker. Tanken är att hunden stöter ut viltet inom skotthåll för jägaren – hunden ska klara av att inte springa efter viltet. Efter skott ska hunden också kunna apportera, alltså hämta, viltet.
Vi hade ingen aning om hur det skulle gå för Hazel. När hon var yngre har hon apporterat en del (i vatten) och vid något enstaka tillfälle har hon tränat på att apportera en höna. Men såhär – i skarpt läge. Hur skulle det gå? Som en fin och flowig dans, visade det sig!
Jag var hundförare, Fredrik var skytt och Danny fick det ärorika uppdraget att locka med pipa. Hazel stötte upp en morkulla och en tjäder och sedan en järpe som satte sig i ett träd som Fredrik fick ett fint skottläge på! Andra fågeln var också en järpe som vi inte såg var den landade – men som Hazel apporterade riktigt fint.
Den tredje och sista järpen för dagen fick Hazel vittring på när vi var på väg hem. Vi var nära en sommarstuga och järpen lyfte och flög in i ett litet, litet fönster och föll död ner i backen. Händer det ens?
Vi var alla väldigt glada och nog rätt så trötta efter en så händelserik dag men världen slutar inte att leverera magiska ögonblick på grund av det. Vi fick en fantastisk solnedgång samtidigt som vi brassade på renskav till kvällens middag. Så jäkla episkt fint. Jag vet inte riktigt vilka ord i ordlistan jag ska leta efter??
På söndagsmorgonen vaknade vi till regnsmatter. Vi hade räknat med det väderomslaget men det är ändå fascinerande hur en dag kan vara så fin och den andra dagen bli så… tvärtom.
Vi klädde på oss ordentligt (fast jag kom på att det där med vantar kan vara bra att plocka fram igen) och åkte till skjutbanan för att skjuta lerduvor.
Jag tycker att det är kul att skjuta hagel men har också tyckt att det känts jobbigt att köpa hagelbössa. Det är viktigt att den “känns” rätt och det där har jag upplevt som så luddigt att jag inte ens orkat börja leta. Men så testade jag Helenas hagelgevär som kändes så spot on att jag helst vill åka och köpa en likadan nu på direkten.
Det blev snabbt väldigt kallt och jag hoppade in i bilen och värmde mig med en positiv känsla av att jakt är ett intresse som är tacksamt att dela. Dels med sin hund förstås – men också med resten av familjen. Att åka till skjutbanan tillsammans med Danny är roligt. Och att gå ut med skogen med honom – eller min mamma som jag tog Jägarexamen med – är också enormt tillfredsställande.
Att se spår av björn. Notera att det växer tranbär på myren. Inspektera hur mogna lingonen är eller vad det än kan vara.
Målet är att jag nästa höst ska gå i skogen i Hälsingland med Hazel och mitt egna gevär. Och kanske rentav innan dess om jag får tummen ur att skicka in diverse papper och ordna med lite sådant.
En trött och nöjd hund efter en händelserik helg!
Innan vi satte oss i bilen för att åka hem till Åre gjorde Fredrik i ordning palt till lunch – vilket knöt ihop säcken på ett fint sätt. Danny slipade till knivar och jag packade in all utrustning i bilen. Och så körde vi igenom ett vackert höstlandskap igen.
Vilken jäkla femplushelg! Klicka gärna i hjärtat om du precis som jag vill ha mer jakt och fiske på den här bloggen.
15 kommentarer
Härlig helg du verkar ha haft.
Nyfiken fråga – varför hade du pejl på Hazel? Går hon så långt ut från dig? Jag har aldrig pejl på jaktcockern, men så är han injagad på traditionell jaktspaniel sätt – stötande. Wachteln har jag däremot pejl på eftersom han är kortdrivare. Fantastiskt redskap – man ser precis var hunden är :).
Hälsningar Lena
Hej hej Lena, pejlen var mest för att samla in data och se hennes rörelsemönster och hur långt hon sprungit. Hon springer bara 20 meter från mig så behövs egentligen inte däremot är det alltid en smart säkerhetsgrej att ha.
Alltså PANGHELG! ”Jag vill också”-känslan är enorm hos mig just nu. Mitt nästa mål är att klara teoriprovet innan jul. Och sen en dag ska jag också gå ut i skogen, tillsammans med en hund och bössa. Blir helt pirrig av bara tanken.
vad härligt, önskar dig all lycka till!!
Du tar så fantastisk fine bilder! Hvilket kamera bruker du når du er på farten?
Tack Christine, jag har en Canon 5D men tror faktiskt det inte riktigt hänger på bara kamera utan mestadels beror det på hur man hanterar den.
Även om jag inte är så intresserad av jakt så fastnade jag ändå i det här inlägget. Vilken helg och vad bra du beskrev den. Kanske för att det andades så mycket höst, så mycket uteliv. Ja mer sånt här att läsa!!
Tack Helena, vad glad jag blir!!
Spännande, vilken kennel kommer Hazel ifrån?
Hon är från Eventides utanför Edsbyn
Låter som en väldigt, väldigt bra helg – älskar hösten med alla färger och kan tänka mig att den är magisk uppe i fjällvärlden (eller vad man nu kallar det!).
verkligen!!
Jag varken fiskar eller jagar. Men jag åker gärna båt och tittar på när andra fiskar, eller lyssnar på min man som beskriver vissa mornar i ett torn eller kicken av ljudet när man söker i skogen efter vilt.
Så jag säger bara, sicken jävla drömhelg du beskriver!!!
Och vilken sjö, o tystnaden o doften av våt barr och inga måsten någonstans…
U.n.d.e.r.b.a.r.t!!!!
Ja, doften och känslan och allt det där. Helt underbart!