Det är söndag och vi vaknar i Järvsö. Klockan är 10 och jag vaknade för första gången för tre timmar sedan. Men jag somnade om utan brådska i kroppen. Han har sin arm om mig och det är sista gången det är så på drygt två veckor.
Ikväll reser han från Östersund men vi har en hel dag på oss innan dess. Så vi gör Järvsö som om det var vilken dag som helst. Med tre och en halv timme kvar innan han ska åka lämnar vi vår lägenhet och jag vet att det är lite knappt om tid men jag har inte velat ödsla timmarna på att vara ute i god tid. Vi har fullt upp med livet.
Nu kör vi förbi Ljusdal och Ånge och andra ställen jag inte minns namnet på och 40 minuter innan han ska resa säger han att han måste packa om sina väskor. Så jag stannar vid en vägkant och så lägger han ut precis allting på asfalten i orimliga högar som gör mig galen.
Och så säger han att han glömt sitt bankkort i Järvsö och för det finns inget annat val än att resa utan pengar i kortformat. Ja utan några andra papperspengar heller för sådant har han aldrig i fickorna och skulle heller inte veta hur en tvåhundrakronorssedel ser ut. Inte jag heller faktiskt. Däremot skulle jag få stresspåslag av att resa bort utan pengar.
Vi är lika dåliga på det här med kontanter men olika på alla andra sätt och det är inte alltid det är enkelt men jag tänker att det ger mig något att öva på. Som tålamod. Som att andra sätt att tänka och göra saker på också kan vara bra. Kanske inte lika bra som mitt, kan jag däremot tänka ibland.
Det är tänkt att han ska komma hem två veckor och två dagar senare och i vanlig ordning har jag styrt planen för veckorna efteråt. Hans jobb är inte alltid exakt och jag vet att det kan komma att justeras någon dag hit eller dit. Ja kanske till och med flera, beroende på väder och vind.
Dagarna då han är hemma är dyrbara av många skäl. Just nu mest för att flera projekt ska slutföras. Vi har en lägenhet i Järvsö som vi vill börja hyra ut men vi behöver hjälpas åt med några av sakerna som ännu inte är klara. Vi har en sommarstuga som byggs på och vi tog beslutet att köpa in en snickare eftersom det blev mer effektivt att vi jobbar in de pengar som behövs för att betala snickaren.
Jag har en egen rätt så fullbokad kalender med äventyr, uppdrag och resor inom Sverige som ska samplaneras med honom så att vi är på ungefär rätt ställen samtidigt eftersom vi har en vardag som är oregelbunden och att inte ses på en vecka kan innebära att vi inte ses på väldigt lång tid.
Jag köpte ett för stort bord till lägenheten i Järvsö men har sålt det till en person som kommer och hämtar det på torsdag. Förra veckan lade jag beställning på ett nytt bord från en av de totalt sju internetleverantörer jag handlat möbler från just nu. Jag har jobbat i Stockholm men ska möblera i Järvsö men ingen är där och kan ta emot stora leveranser. Så allting går till mina föräldrars gård i Hälsingland.
Lite för många av de sju internetbutikerna strular med leveranserna och just nu står mitt bord i Gävle. Jag har lite för många trådar att hålla koll på samtidigt och måste komma ihåg att reklamera en vara till ett ställe och att köpa en dörrmatta från ett annat. Och just det, vi har ju glömt vinglasen! Jag lägger till det till min inköpslista som innehåller det mesta en lägenhet bör ha innanför väggarna. Fast inte TV faktiskt.
I helgen åker jag till Järvsö igen för att stänga ytterligare projekt i lägenheten. ”Borra inte utan mig” ber min kille som tillbringade förrförra helgen med att borra kökshandtag från en leverantör som först skickade fel material och sedan fel längd på skruven. Men vem har sagt att det ska vara enkelt säger jag tröstande till mig själv när tålamodet tryter och jag blir irriterad på allting.
När jag säger hej då till han som reser utan betalkort vet jag att jag har fyra nätter på hemmaplan i Åre. Jag ska hinna prata igenom de senaste veckorna med mina kollegor och stämma av läget på jobbet. Jag ska hinna träffa mina vänner som jag inte sett på länge och tvätta en hel bil full med kläder och packa om inför nya äventyr.
Min rastlösa själ har inte ro att landa i fler dagar. Jag behöver inte ett ställe att samla kraft och energi på däremot behöver jag min egen tid. På fjället eller i bilen. Jag behöver inte landa fysiskt, jag behöver bara vara själv med mina tankar.
Första dagen hemma i Åre dricker jag kaffe med kollegorna på jobbet och träffar en vän på fjället på eftermiddagen. Det regnar men det tänker vi inget om. Istället går vi en grönskande led och doppar fötterna i blöt myrmark. Hittar hjortron som ska mogna om en månad och spanar ut i tjärnen och funderar på om vi ska bada.
Om fyra dagar ska jag resa iväg igen och packa bilen med nya prylar. Cykelskor och pump och sådant. Jag ska åka iväg till ett annat fjäll och fylla dagarna med jobb och skärmtid och runda av med stigcykling på fina leder. Prata liv och utmaningar om kvällarna och korka upp en flaska rött. Jag har varje dag bokad och det är bara så jag får plats med spontanitet.
Om två veckor och några dagar packar jag in bilen en tredje gång och då med tält och fiskeredskap. Löpskor och sovsäckar och kanske en bok. Då styr vi norrut mot tystnad och fjäll och någon gång innan dess ska jag leta på kartan var vi bäst ska åka för att till slut rulla in i Bodö i Norge. Där har vi en hel vecka på samma ställe inte långt från Lofoten. Vi ska fiska och försöka få tiden att gå långsamt men jag vet att det blir svårt för i mitt liv händer aldrig det.
Sedan är det mitten av augusti och jag förstår inte hur det kommer att gå till för i den där planeringen så vill jag ha fler dagar i Järvsö och fler dagar i Åre och fler dagar i Stockholm och kanske fler dagar på ställen jag inte ännu kommit på. Och samtidigt kan jag inte låta bli att inse att jag tänkte på vintern för första gången förra veckan och att jag längtade.
8 kommentarer
Satt och googlade på Nikkaluokta – Abisko och fick upp din blogg om ert spring 2017. Blev jäkligt rädd måste jag säga då ni tog sträckan på tre dagar och gnällde lite över hur jobbigt det var. Jag förstår ju att ni/du är vältränade och inte precis nybörjare i fjällterräng samt dessutom unga. Själv är jag inte längre ung till kropp men väl till själ (tror jag i a f) och därför tror jag mig kanske klara mer än jag egentligen gör. “Spänn bågen”, du vet. Hur som helst så måste jag klara ert tredagarsspring på ett dygn från kl 08.00 på lördag den 20 juli i det som kallas Swedish Alpine Ultra. Jag är livrädd, för kan jag ändå njuta om jag märker att tiden rinner ifrån mig? Ja, det måste jag. Älska springet trots ömma fötter och tankar om fjällräddningshelikopter, då tankarna är dystra (blir ju så ibland. Man blandar ju positiva och negativa tankar vid fysiska ansträngningar. Hur som helst så är mina meriter i år (100 mil hittills på Skåneleden) fantastiska, underbara och härliga minnen, som upplevelser och under mottot “att springa är att leva” men fysiskt så är det ändå inte vad jag skulle behövt för 107 kilometersspringet mellan Nikkaluokta och Abisko. Men utan höga målsättningar och drömmar kan man ju inte leva, i a f inte jag. Och så var det det här med skor (har inte bestämt mig än, mina nästan nya Asics trailskor eller ett par utslitna men sköna Asics halvterräng med taskig sula). Ja det blir väl först i Nikkaluokta jag bestämmer det och faan vet om jag kanske inte ens då kan bestämma mig så att jag tvingas ta med de andra som jag inte kutar i från start (m a o 300 g extra hela vägen och halva rygga uppbokad. Lycka till med framtida utmaningar för de ger kraft och glädje oavsett om man lyckas eller inte men kom inte med det påståendet till mig efter 08.00 på söndag om jag då är ute och irrar på Kungsleden eller en bra bit ifrån “skratt”!
Hej Roland! Du behöver nog inte vara livrädd. Det vi inte skrev i inlägget var att en av oss var gravid (inte jag) och det var lite hemligt då! Jag tror att har du sprungit 100 mil Skåneled så är denna sträcka inte så farlig. Njut av vyerna!
Fantastisk text! Älskar när hela rytmen förmedlar det där jag tänker att du vill säga; Att livet är kort! Och underbart! Och skitjobbigt! Men också att vila inte nödvändigtvis är att sitta still. Åtminstone inte för länge.
Var ute på min första hela vecka med tält i Jämtland vid midsommar. Det var underbart och skitjobbigt. Men jag insåg att inget är vilsammare än att bara behöva koncentrera sig på sig själv, att ta sig framåt, hantera väder och blicka ut över fjällviddernas oändlighet mellan hagelskurarna. Ansträngningen är vilan. Och de 45 minutrarna av en överraskande kvällssol vid tandborstningen är på alla sätt belöningen.
Tack!
EXAKT SÅ. Blir glad över att du uppfattade det på det sätt det var tänkt för det är inte alltid så himla självklart. Man läser ju saker med de glasögon man har på sig… 🙂 och jag förstår din känsla från tältningen. Det är nog därför det är så beroendeframkallande att göra “jobbiga” saker ibland. Som att springa långt och inte behöva bekymra sig om något annat än det som är här och nu. Precis som med din tältning.
Haha!! Får nästan panik när jag läser om alla dina planer 😀
Men jag gillar du inte låter något stå i din väg för att tillbringa sommaren som du vill!
haha jag förstå att man kan få den känslan också. det är nog därför jag behöver alla timmarna i löparskorna och tystnaden!
Älskar denna text! Speciellt känslan att hitta lugnet i bilen, mellan ett ställe och ett annat. Hur att vara på samma ställe inte är lika med lugn. Vilken härlig sommar du kommer få!
Tack Julia, vad fint att det budskapet gick fram. Älskar denna sommar och alla andra årstider. Livet är ett äventyr!