Vi sprang 3 dagar på Skåneleden!

”Ska vi springa på Österlen” frågade Annika för ett tag sedan och jag svarade JA utan att tveka. Jag har sprungit på Österlen många gånger och älskar att springa Skåneleden. STF har tagit fram 12 Signaturleder i Sverige och Skåneleden på Österlen är en av dem.

Klassiskt böljande landskap på Österlen. Här startade vi!

Skåneleden är mer än 100 mil lång och sträcker sig längs hela Skåne. Jag har sprungit den delen som är vid Båstad och Torekov och så har jag sprungit flera gånger på Österlen i massa olika sammanhang. Jag har varit här i krokarna så många gånger att jag hunnit med att prova varenda bärbuffé och kakbuffé som finns. Jag har varit på varje strand och besökt varje guldkorn som beskrivs i guideböcker och online.

Sist jag var här var för tre midsomrar sedan då jag och min f.d. kille bodde i Brösarp och jag sprang trail och drack äppelmust. Såhär såg det ut då. Ja, det var en annan evighet.

Sedan dess har det hänt massor både i mitt liv och på Österlen så det kändes fint att vara tillbaka. I måndags morse tog vi en taxi från Malmö till Backåkra där vi började vår löpning. Egentligen börjar Signaturled Österlen i Nybrostrand men just den etappen hann vi inte med. Vi hade planerat 2 dagar och en timme på en 3:e dag till vår löparutflykt och till hela Signaturled Österlen rekommenderas 7 vandringsdagar. Här finns mer info om det!

Första dagen sprang vi mellan Backåkra och Brantevik vilket resulterade i ungefär 30 km inklusive lite felspring (som verkar vara ett obligatoriskt inslag i all äventyrslöpning). I början tänkte jag att vi skulle klara oss utan karta och bara förlita oss till ledmarkeringarna (de är orange längs Skåneleden) men nej, karta är ett måste och appen Terrängkartan (den heter Fjällkartan för fjällen) är utomordentligt bra!

Bilder från Sandhammaren, härifrån springer man rätt många kilometer på stranden

Skåneleden är ingen svår led (om man jämför med fjällterräng). Det är jätteplatt men underlaget kan vara väldigt sandigt ibland vilket ställer till det lite. För vilka skor passar bäst här? Jag valde mina asfaltsskor för hela alla mina mil eftersom jag visste att det skulle bli en del asfalt dag två och inte ville slita på fötterna mer än nödvändigt. Det mest terrängiga partiet är i Stenshuvud nationalpark men här är det vältrampat.

Stenshuvud

Första dagen var rejält kämpig. Det blev 30 km men vi hade räknat med 23. Vi tog en lång paus i Borrby och laddade telefoner och åt glass. På ett annat ställe åt jag ost. Annika skrattade åt mig varje gång jag pratade om min ost men efter att ha sprungit riktigt mycket och riktigt långt i mitt tidigare liv så vet jag hur viktigt det är att hitta en energikälla som funkar och jag springer inte särskilt bra på snabba kolhydrater. Ost landar bra i mitt system så jag köpte med mig en förpackning färdigskivad ost inför löpningen. Och så fyllde jag på med ny ost från ICA i Simrishamn den andra dagen.

Den här typen av löpning är inte så ansträngande för konditionen. Det är ligament och pannben det sliter på. Och fötterna såklart! Jag kände mig stram i mina knän och höfterna mot slutet av dagen och hade en blåsa under lilltån som vid ett tillfälle gjorde jätteont och någon minut senare landade mjukt och skönt i skon igen. Förmodligen sprack den. Den känslan är himla märklig!

Fina vyer och (massor med) äppelmust längs vägen

När vi kom fram till STF Brantevik landade nöjdheten som ett skönt glitter i hela kroppen. Vi var sandiga, dammiga och svettiga. Trötta men glada. Vi hade skrattat mycket längs vägen. Det är vårt elixir och kännetecknar vår duo. Vi tar inget särskilt allvarligt men är alltid på hugget ändå. Vi skvallrar, skämtar och skrattar.

I Brantevik finns en badstege vid en stenpir och vi firade dagens etapp med ett bad. Känslan att kliva i vågorna var enorm och det var skönt att bli omsluten av svalt vatten som lindrade vår sportiga solbränna (efter linne med brottarrygg och löpartights). Sedan bjöd Sussi och Hans på middag. De driver STF Brantevik och det var fint att få slå sig ner i deras trädgård under ett äppelträd och äta lax och nyskördad potatis! Vi sov gott den natten!

Frukostträdgården i Brantevik

Efter en härligt närproducerad frukost var vi taggade på en ny dag med löpning längs Skåneleden. Kroppen kändes lite stel och stapplig men det var ingen större fara ändå. Vi skulle passera Simrishamn och Baskemölla innan vi kom till Stenshuvud Nationalpark och till sist Kivik. Totalt 28 kilometer.

Jag uppdaterade flitigt min Instastory från både utsikt och knasiga tillfällen när Annika dansade Zorba och vi diskuterade livets väsentligheter. Vi fick många frågor om vad vi hade med oss och svaret var ”inte mycket”.

Vi sprang hela tiden i samma tights och hade två toppar att välja mellan: ett linne och en tunn, tunn tröja. En sport-bh. En klänning. Underkläder. Telefonladdare. Deo. Tandborste och tandkräm och solkräm. Och ost såklart. När man springer vill man ha så lite som möjligt att bära på och jag var nöjd med min packning prick hela tiden. Den var perfekt för två och en halv dag även om det var lite motigt att sätta på sig löparkläderna den tredje dagen.

När vi kom fram till Kiviks Strand och badhotell svirade vi om till badrockar och gick ut på piren för dagens dopp. Annika hade bokat bästa rummet med balkong med havsutsikt och SOM VI MÅDDE! Det var runt 18 grader i vattnet och sandbotten var len mot fötterna. Morgondoppet dagen efter var lika ljuvligt och jag låg länge med fötterna pekandes mot horisonten.

Den andra dagen var mentalt jobbig men vi visste att när vi avverkat den var vi nästan klara för dag tre återstod bara fem kilometer. Så mentalt firade vi nog redan när vi gjort den andra dagens etapp och kom till Kivik. Firandet bestod i det där badet. Och tvårätters middag på hotellet med skånskt vildsvin till varmrätt och friterad mjölk med sangriasorbet. Det var gott och vi länsade brödskålen så som uthållighetsidrottare fördomsfullt gör.

Den sista dagen hade vi en skön timma som vi drog ut på så mycket som möjligt. Vi gjorde oss ingen brådska utan fotade rosor och horisont. Vi sprang förbi Vitemölla innan vi tog oss fram längs stranden i Haväng. Sedan tog vi firardopp i bara sport-bh i havet. Än en gång låg jag länge, länge i vattnet och bara njöt.

Skillnaden som gör skillnaden är att jag och Annika tror att vi kan göra detta. Så vi gör. Medan andra ojar sig och undrar hur vi orkar och skriver (visserligen) fina meddelanden som säger ”om jag hade konditionen skulle jag också”. Jag fattar att man kanske inte vill. Det är en uppoffring att få blåsor under tårna och stela knän och skavsår och en osnygg solbränna. Men vill man, ja då ska man fundera på vad man själv sätter upp för hinder i huvudet.

Jag fattar att det finns onda knän och skador som gör att man inte kan springa. Men den här sortens äventyr behöver inte handla om att springa nästan 6 mil på Österlen. Det kan handla om att cykla, vandra, paddla eller vad fan som helst. Det är vår plikt att leva. Så definiera vad som gör dig levande och gör en plan utifrån det. Eller gör något överhuvudtaget. Vad fan som helst.

Våga känn saker. Det gör mig levande. En blåsa under tån eller ett skavsår ger mig oändlig tacksamhet när jag går nerför en badstege i vattnet. Kontraster. Att bara åka räkmacka, köra mittenfilen och på sin höjd skynda till bussen ger inte mig den där riktiga euforin. Den får jag när jag känner allt. Det skjutsar mig närmre den där känslan av lycka som är flyktig men så enormt överväldigande.

Vill du läsa om mer lidande så ska du läsa denna berättelse om när vi sprang Kungsleden. Och så får du gärna klicka i hjärtat eller skriva en kommentar. Det skulle göra mig glad och jag skickar karma din väg!