Sommarromantiken flödar och bygger bo i vårt medvetande. Inspirerande för vissa som är på ett bra ställe i livet. Men sätter sig också som ett skoskav för den som lätt blir sårig. Aldrig blir ytan så påtaglig som på sommaren.
Jag har aldrig gillat när det är, eller borde vara, som mest perfekt. Jag blir mitt sämsta jag när jag enligt logiken borde vara mitt allra lyckligaste.
En solnedgångskväll i Karibien för några år sedan var jag på så fruktansvärt dåligt humör mitt i den tropiska hettan och turkosa havsvattnet. Mitt bland drinkparadis och finkornig sandstrand. Min lugg klibbade mot pannan. Klänningen blåste fel. Allt var fel.
Eller finhotellet i Danmark som vi bodde på för bara några dagar sedan. Humöret dansade uppför och nedför och åt alla håll och jag blängde mot horisonten som om jag ville beskylla den för att det kändes som skit.
Jag klarar några få timmar på stranden innan rastlösheten grabbar tag i mig och rycker i både armar och ben. Min kropp och min hjärna vill vidare till nästa grej. Jag tycker att vi stannar länge på ett ställe när vi bor kvar i tre nätter på vår roadtrip. ”Det vore så skönt att få vara kvar i alla fall en vecka” säger min kille. Han vill ut på långresa till något ställe i tre månader eller så. Jag tänker att en veckas semester på en och samma ort är på sin höjd.
Min rastlöshet är något jag trivs med, men jag tror att det kan stressa många andra. Vi kom upp till Åre sent i söndagskväll och igår eftermiddags tog jag tåget ner till Stockholm igen för en 48-timmarsvisit. Det här är min vardag och jag tycker om den. Det är inget drömliv som Instagram felaktigt skvallrar om.
Jag har en hel hög dåligt samvete över kompisar jag inte hinner träffa eller ens sms:a så ofta som jag känner att jag borde. Jag är tacksam över att de känner att jag ger dem värde och att de vill vara mina vänner.
Jag har många, många timmars restid varje månad som jag hade kunnat tillbringa på andra sätt. Men kanske är den restiden den ställtid jag behöver för att åka med i livet i det rasande tempo som jag gör.
Jag har ett utgiftskonto tillägnat mat och upplevelser som ibland känns bortom denna värld. Men jag vet att just de stunderna kommer ge mig långt mycket mer nöje än dyra kuddar i soffan eller vad man nu spenderar pengar på när man inte lever upp dem.
Men om det är något jag skulle vilja ändra på så är det min oförmåga att verkligen dra nytta av de lyckliga stunderna. Eller de som borde vara det. Under min resa till Danmark och Tyskland som var alldeles proppfull med vackra solnedgångar att vila själen vid, så var det ändå soluppgångarna som fastnat i mitt minne. De som varar en kort, kort sund och som jag fått uppleva ensam medan resten av världen sov. Eller morgonen med den salta dimman som låg tung över evighetsstranden i Danmark. Och om det hade börjat sommarregna på oss när vi cyklade mtb i Danmark så hade de ögonblicken varit störst av allt. Friheten jag känner på cykel är makalös och känslan är med mig länge, länge efteråt.
Kanske är det kontrasterna som gör det ändå. Jag är en full-on-glad person som alltid vill framåt. Kanske behöver jag bli arg emellanåt för att vara jag. Det är blandningen av lyxhotell och tältnätter som gjort mina senaste två veckor fantastiska. Middagen som bestod av chips och ölkorv till kulissen av en solnedgång följt av den där femrätterskvällen som kostade skjortan på kontot. En avsnäsning ena minuten och fullt gapskratt den andra. Att hänga med en hel hög fantastiska människor ibland men att samtidigt få tiden att vara själv utan att känna sig ensam.
Hur tänker du om livet?
16 kommentarer
Ja, jäklar. Det är verkligen ett slit att få ihop det. Det yttre livet med det inre. Och även när allt är precis som man vill ha det rent planmässigt, så dyker den där känslan av misströstan och irritation upp. Tänker att det gömmer sig en hel del ledsnad och sorg i tillvaron som ibland inte finner sitt utlopp förrän vi inte har något annat att skylla på. Och på det stora hela tänker jag att det är bra. Livet, liksom.
Och om det rymmer minsta glädje i att veta på vilket sätt du utgör inspiration kan jag meddela att jag denna sommar har börjat vandra i tights. Oslagbart! Och dessutom utökade vi dagsvandringarna i Ottsjö, Välliste, Vålå- och Edsåsdalen med att tälta i Issjödalen i midsomras. Så himla mysigt!! Min man är helt tältbiten nu och pratar konstant om vintertältning…
Men det jag egentligen ville säga var att jag fattar. Precis. Och är glad att du skriver om det!
Allt gott!
precis så, det yttre med det inre!! härliga vandringar – och jaaa, såklart ni ska vintertälta!
Har äntligen haft tid att läsa ikapp hos dig. Fan vad bra du skriver och beskriver. Jag förstår hur du menar även om jag själv fått mer och mer förmåga att bli helt uppfylld av just de där små stunderna. Jag är väldigt glad för det. Men som du säger, så är det lite längre till dem när allt är som upplagt för det. Då kan jag gå i baklås liksom. Skitväder och hårt slit ger de bästa stunderna.
Men en solnedgång har nog aldrig lämnat mig oberörd iaf 🙂
Baklås var ett bra uttryck!
Jag är ganska jämnlugn och jämnglad (det kanske låter tråkigt?). Sommaren är egentligen inte min bästa årstid. Jag har ingen aning om vad som anses perfekt men gör det jag och de mina känner för. Det som gläder mig och familjen. Både små och stora äventyr sätter sina spår. Kanske speciellt de små egentligen. Livet är för kort för att inte levas! <3
Ja, de små äventyren kan man göra ofta – jag tror att de är viktiga
Visst är det så att det regnar perfekta bilder överallt. Jag tänker att det just är ögonblicksbilder. Själv vet jag att jag har mina ögonblick också, att snorkla med lillgrabben, paddla tidigt en morgon med mannen eller bara sitta och snacka strunt på altanen med stora killen.
Jag tänker att alla de där små guldkornen i livet, det är dem man kan plocka fram i november när det blåser nordan utanför knuten och regnet piskar vågrätt. Och andra dagar också, när man behöver plocka fram ett guldminne. Att fylla på den lilla asken med guldkorn är ett av målen denna sommaren.
Tror det kan vara det som kallas livet. 🙂
livet ❤️❤️❤️?❤️❤️❤️
Ja, hur tänker jag om livet? Just sommaren är ju en enda lång kavalkad av lyckliga instagrambilder, viktigast för mig själv och för alla andra är att komma ihåg att det där är ögonblicksbilder. Fina att glädjas åt, både över sina egna och andras, men också viktigt att inte förvänta sig “instaperfect” precis hela tiden. Så ser INTE livet ut, för någon.
nej precis, det ska man komma ihåg
Såhär är ju verkligheten verkligen. Inte alls som man ser den. Så bra skrivet. Tänkvärt. Och ja, mitt utgiftskonto för upplevelser är ju heller inte av denna värld. ?
vad ska man annars spendera pengarna på, undrar jag ofta
Jag har insett (med åren) att jag trivs allra bäst i mitt eget sällskap. Jag har många vänner och älskar såklart att umgås med dom. Men en helt egen helg på landet alldeles för mig själv är lyx.
Vet en del människor som får rysningar av att vara ensamma, men jag upplever aldrig att jag är ensam. Jag väljer att umgås med mig själv.
En framtidsdröm vore att bo både på Gotland och nånstans i fjällen. Gärna i Hemavan där min man har familj.
En dag kanske. När barnen gått ut skolan och distansarbete fungerar.
Men fram tills dess är mitt mål att skala av. Ta bort så mycket saker (och då menar jag prylar) som möjligt. Avskyr ”flest prylar när man dör-vinner” leken. Men det är så himla lätt att falla in i den.
Livet är inte en fin bil eller märkeskläder. Livet är de stunder och känslor man minns.
Tack för att du delar med dig och inspirerar.
ja, vilken fin framtidsdröm!
Förstår dig verkligen, jag är likadan. Picture perfect är inget för mig, bäst mår jag ofta i helt andra stunder – kvällsdopp, löpning i ruskigt höstväder eller en tidig morgon i trädgården innan alla har vaknat. Det är lätt att tänka att när man reser iväg eller gör roliga saker ska allt vara på topp – men kom igen, vi har våra ups and downs då också. Jag har lärt mig att det är helt ok, och att det är bättre att leva hela tiden, än att gå och vänta på helger och semestrar som ska bli perfekta!
precis så