Städjan i solnedgång

Jag tycker om fjäll som inte spelar så svåra. Som bjuder på fjällhed under fötterna och mark att gå lite som man vill på.

Förra året var vi till Dörrsjöarna och jag tyckte om att kunna gå fritt och inte behöva följa en led. Häromdagen var vi till Städjan som bjuder på samma typ av upplevelse. Vandringen från parkeringen strax bortom Idre fjäll är bara runt tre kilometer enkel väg så det är en fin halvdagsutflykt för den som vill kämpa lite uppför (och lite senare även nedför).

Stigen är stenig och vi fascineras över det cykelspår som vi ser framför fötterna. Det känns inte jättekul att cykla här. Det är vass sten, mjuk sten, rullgrus och konstant uppför. Ibland makligt uppför. Ibland mer brant. Vi har väskorna packade med kameror och middagsmat – och varmare kläder. Just på stigen känns de varma kläderna helt onödiga. Det är 29 grader varmt och svettigt i pannan.

Halvvägs upp lämnar vi träden som skyddar mot vind och ser Städjans toppar och de olika stigarna som leder dit. Det är fortfarande varmt och vi väljer den längre stigen som följer Städjans rygg.

Vi går förbi ett sällskap som väntar in solnedgången i sitt tält. Och hör ett annat sällskap som är på väg ner. Städjan är populär och vi är inte ensamma.

När vi står som bäst och balanserar på ett klippblock för att få till de där snygga instagrambilderna ruskar vinden tag i oss som en påminnelse om ven som bestämmer i fjällen. Det är inte vi.

Vi tar en skål i fläderdryck i våra kåsor innan vi väljer att söka skydd i lä och göra middag. En klippskreva får bli det rätta stället och vi brassar på halloumi, zucchini, lök och champinjoner samtidigt som vi inväntar solnedgången. Väderomslaget gör den bångstyrig och från att ha varit 29 grader varmt sätter jag på mig både underställ och vindjacka.

Vi fyller tortillabröd (välj de med majs, de är goda) med philadelphiaost, halloumi och de stekta grönsakerna och inväntar ljusshowen. Den följer med oss nerför fjället och vi vänder oss om flera gånger och fotar den rosa kulissen. Eller, så gott det går i alla fall. Vinden ruskar oss, lite som den där ordningsvakten som vill få hem alla gästerna från nattklubben när festen tagit slut.