Jag gillar backintervaller. Det är ett enkelt sätt att bli trött på. Det går snabbt och det är enkelt. No fuss, bara köra. Oftast finns en backe rätt nära huset där du bor. Även den tråkigaste av backar funkar för att bli trött; till skillnad från långpass som kräver fina miljöer för att jag ska trivas bra.
Jag gillar backintervaller så till den grad att jag utmanar alla som vill att köra 10 backpass under mars månad. I min grupp på Facebook brukar jag lägga upp sådant som jag går igång på. Allt som oftast under devisen “jävligt jobbigt”. I den gruppen finns utmaningen upplagd.
Under dagens backintervaller tänkte jag på att det är skönt när det är jobbigt. I alla fall när det är jobbigt under kort tid. Förmodligen eftersom den där jobbigheten är tacksam eftersom den är starkt kopplad till någon slags nöjdhet som är omedelbar och kickar igång ungefär när jag börjar flåsa som värst.
Känner ni också så: att det är skönt när det är jobbigt? Eller vilken träning är egentligen skönast?
[insert]
[/insert][insert] 
[/insert] Outfit från Craft och glasögon från Bliz.
13 kommentarer
Jag gillar intervaller. Jag ska springa löptest på måndag vilket är just i intervallform. Den där utmaningen låter kul. Ska nog köra den. 🙂
Äsch, jag gillar mellanmjölksträning, den där som alla säger att man inte skall hålla på med. Att bara lalla runt lite grann i skogen passar mig perfekt. Sen kan just backintervaller vara roliga också. Jag gillar att det är så enkelt (åtminstone som jag gör dem men jag är ganska lat), bara att ta sig uppför backen utan att tänka på vilken fart man skall hålla.
Hatälskar backintervaller!
Dock är jag dålig på att ta tag i det… Springer alltid några pass i slalombacken när jag är i Luleå på somrarna, men i Göteborg har jag inte riktigt hittat bästa stället ännu!
Iofs bor jag typ på ett berg och springer backe varje gång jag är ute… Det kanske räknas? 😀
Jag ska ut imorrn på min första intervallrunda sen…i somras tror jag! Hade missat din utmaning, men den lirar ju rätt så bra med min väg tillbaks till glad löpare 🙂
Jag älskar också känslan efter intervaller och att det är rätt så instant gratification på det – men min bästa träningsform är “jobbiga roliga projekt”, typ att bära sten, gräva, vandra uppför branta berg för utsikten, transportlöpa – såna där härliga gratispass där kroppen får jobba och knoppen får en upplevelse.
Mia: du lär göra 10 innan veckans ens är över!
10?! En får ju göra så gott en kan dårå… 🙂
Anna: haha du är rolig! hallandsåsen?
Malin: låter härligt jobbigt!!
Tina: ja, innan är det inte så kul men det släpper efter första intervallen tycker jag!
Emma: ja de är ju låååånga! lägger upp det olika efter humör men brukar inte köra efter strikta program. brukar variera mig med både långa och lätta uppförsbackar och lite brantare. men ofta behöver de inte vara särskilt branta – jag vill helst kunna springa med bibehållen teknik och då krävs bara lätt lutning. men håller med dig, det är ju dumt att man måste ta sig ner för att ta sig upp…
Räknas rulltrapporna vid Östermalmstorg? Attans vad pulsen går upp av att gå upp för dem, i alla fall ….
Vore kul att (än en gång?) höra hur du lägger upp dina backintervaller. Hur långa? Hur många? Hur branta? Jag har ett trassligt knä, utan främre korsband, och tycker alltid att det är jobbigt att ta mig ned. Upp går däremot bra. Hur gör man då, månntro?
Skulle verkligen behöva hoppa på den utmaningen, men jag har en väldigt hög tröskel tyvärr.
Älskar känslan efter ett intervallpass, men hatar känslan före 😀
Måste kanske få med mig en kompis för att verkligen fixa det
Åh, jag har nog aldrig tränat det på egen hand. Har dock förkärlek för löpning i kupad terräng. Målet för våren är att köra en del backe på cykel så hakar på via det! 🙂
Älskar backar men backlöparlivet är inte plättlätt i Skåneland. Önskar mig en jättebacke i påskägget i år!