Ons 7 jan: Maxpuls på spinningen

Jag har glömt hur kul det är med pulsband.

55 min eufori

Det är något magiskt som händer när man samlas, nästan 60 personer, och försöker nå maxpuls tillsammans. Man må vara hur olika som helst, men just då och där har man en stark gemenskap och ett mål som alla delar. Att bli trött. Att ge järnet.

På vissa klasser märks detta mer än på andra. Det är ofta instruktörens förmåga att förena deltagarna i den där gemensamma kämpaglöden som avgör om passet upplevs som bra eller dåligt. Känner man sig som ett i gänget som kör så det ryker, så spelar det där runt omkring inte så stor roll. Att den som sitter på ledarcykeln kallar sig instruktör är ofta helt fel ord. Det man är är en coach. Och spinning-Pia är en grym sådan.

Jag hade med mig pulsbandet idag. Jag har inte använt det på evigheter. Det är att inte göra “något” som gör det där “något” roligt igen. “Något” kan vara allt möjligt. För mig just nu var det att använda pulsband. Jag ville se hur högt i puls jag egentligen kommer på ett spinningpass. Och speciellt – på ett Piapass.

Jag låg och harvade runt 75% (av max) i början. Det var också 75% som blev den genomsnittliga pulsen. Som högst låg jag på 92% av max. Det är en skön känsla att hitta till pulstopparna. Ett obeskrivligt välmående av “achievment”. Och att dessutom ligga och pressa på maxpuls så länge som möjligt är en adrenalinkick som heter duga. Och som jag vill uppleva igen och igen.

Jag träffade Coola K efter passet. Nu sitter vi hemma hos henne och har precis format vår nästa utmaning. Det blir en riktigt spännande långkörare!

Igår hade jag en träningsväska av plast.
Idag är den modell större.
Men faktum är att den består av 80% träningsgrejer.
Imorgon åker jag hem till Halmstad och
en riktig träningskörare väntar mig!

Tummen upp för bra mat!
(Räk- och avokadosallad med ägg
och dressing på creme fraiche och stenbitsrom)

>