Jag springer igen

Förra sommaren var jag knappt upp på ett enda fjäll. Hälsenan sa nej till alla uppförsbackar, vilket även inkluderade kullarna i Mosel. Jag gick på allt som var platt, haltade som en gamling när det bar uppför. Hastade mig iväg mot Stockholm över dagen för en magnetröntgen, fick svar att min rehab kunde ta ett eller två år.

Och nu när det är 2026 och längtan börjar riktas mot sommaren så är det jag som snart ska springa fjäll.

Det är nästan lite symboliskt att det är nio år sedan jag opererade ryggen och inte heller kunde springa på ett tag. Det var i april 2016. Visserligen sprang jag 12 mil på Kungsleden fyra månader senare, men gick för raskt fram och fick ryggmärgsödem efteråt. Oh well.

Idag, den första riktiga dagen med takdropp från solskenet, satte jag på mig keps och solglasögon och sprang i mjuka snöskoterspår. Jag går på någon slags program. Från soffan till 5k. Jag som sprungit både maraton och ultramaraton. Men, jag ser på kom igång-tiden med förnuft. I alla fall såhär i början.

Lite senare på eftermiddagen satt jag med kaffekoppen utomhus. Det trillade droppar av smältsnö på benet med viss regelbundenhet, och jag funderade över den plats jag satt på. Som var ny för mig.

Med lite olika markarbeten på tomten, och annat som händer, så skapas nya platser. Och efter fyra somrar på denna plats har jag kommit på att jag vill odla blommor. Grönsaker går jag inte igång på. Men det som blommar däremot, kanske ska det bli min grej. Jag tänkte testa nu till sommaren, och satte lökar i höstas. Den nya platsen för kaffe i vårsolen, och snart sommar i bersån, ska vara inringad av sådant som blommar.