Leden till Ottfjällets topp räknas som svart i ledkartan. Det är 11-12 km tur och retur till Östertoppen, även om det säger 5 km enkel väg på skyltarna på plats. Det finns både en Östertopp som är Ottfjällets högsta topp, och en Västertopp förresten. Till Västertoppen är det lite längre – och fortsätter sedan med en sommarled mot Nordbottnen, Hållfjället och Ottsjö. Inget för mig denna dag, som lovade både sol och regn och risk för åska framåt eftermiddagen. Sista biten till Västertoppen är mindre brant, jämfört med Östertoppen. Så jag vet inte vad som kan räknas som “jobbigast” egentligen. Vid Västertoppen finns det ett vindskydd, det finns inte vid Östertoppen.
Ottfjället har stått på min lista länge, ja faktiskt under alla de tio år som jag bott i Åre. Men det har som aldrig blivit av. Men så igår: en lördag tidigt i augusti. Den perfekta dagen för att ta en hike uppför Ottfjället, jag och äventyrshunden Hazelwing.
Jag har hört lite olika om leden uppför Ottfjället: såg på Instagram att en bekant tog rundan typ “före frukost” med hike uppför och teknisk löpning nedför. Men jag har också vänner som förvånades över hur jobbig den var. Därför var det med ett stycke respekt jag tog mig an denna klassiska vandringsled som bjuder på en hel del utsikt så snart man kommit uppför det tråkiga.
För riktigt tråkigt är det faktiskt de första 2-2.5 km. Först rätt upp under liften och in på en bred stig där man ändå måste hoppa mellan stenar. Så småningom kommer man fram till en grusväg som går uppför, med en hel del sprängstensgrus. Det är bara att hålla fast vid tålamodet, med förvissning om att sedan väntar detta:
Vindskydd på Ottfjället
Du passerar två vindskydd längs den där grusvägen, det första är oansenligt men det andra ligger väldigt fint invid en fors. Särskilt fint är det faktiskt på senhösten. Jag var hit en november, när första snön kommit, då är det perfekt solläge här. Varsågod för info till kategorin tips att spara!
Är du ute efter just vindskydd så finns det också ett vindskydd vid Västertoppen, som jag nämnde ovan.
Apropå grusvägen så kan du faktiskt ta den redan från början om du föredrar ännu mer tråkigt framför stenigt. Ett tips är att ta den steniga stigen, dvs ursprungsleden, på väg upp – men faktiskt fortsätta grusvägen på tillbakavägen.
Men tillbaka till uppförs: för så småningom svänger leden av mot höger, det finns skylt så du kommer se det. Det fortsätter gå konstant uppför fast med stig och spång. Leden är vältrampad så det är inga konstigheter. Jag gick med trailskor och blev inte särskilt blöt om fötterna. På vägen nedåt blev jag däremot det, men vi tar det senare.
Ytterligare en kilometer upp kommer utsikten och de sista två kilometrar är det läge att stanna många gånger för att se sig omkring. Jag tänker alltid att jag ska packa kaffe och kaka och grejer, men jag gör sällan det när jag är själv pga för rastlös? Så jag hade kamera i ryggsäcken, enbart. Men fick stanna i steget lite nu och då i alla fall för att hämta andan, och för att njuta när solen värmde mot ansiktet.
Ottfjällets östra topp 1265 meter över havet
Sista kilometern upp är evighetslång men till sist så är man där ändå. På platån som är toppen, med någon liten knix 1265 meter över havet. Och utsikten väller ut åt alla håll. Mot Östersund i öster och Norge i väster. Bocka av det du ser: Ottsjö, Anarismassivet, Lunndörrspasset, Lillstensdalsfjället och Bunnerfjällen, Helags och Sylarna?
Jag får snålt med tid på toppen, för snart drar ett kort regnoväder in. Det kommer utan överraskning för det har synts lång väg. Väder är mäktigt!
På vägen ner tar jag en annan väg, som är markerad med orangea markeringar på stenarna, eller klipphällar på marken. Vägen upp har varit markerad med vinterledskryss, men är också sommarled och är den som är mer välvandrad.
Stigen jag följer på nervägen går egentligen mot Östra Vålådalen, men ungefär vid renstängslet viker jag av och går oledat några hundra meter tillbaka till ursprungsleden. Det är skönt att gå fritt utan stig, men det är mjuk och bångnande myr och det har precis regnat så jag blir lite blöt om fötterna. Resten av turen går jag samma stig ner tillbaka igen. Kände mig klar när jag kom till vindskyddet vid forsen men det var bara att fortsätta hela vägen ner och vika av mot stenstigen mot Vålådalens fjällstation. Och väl nere så var jag riktigt nöjd med mina 670 höjdmeter för dagen.
Totalt tog det 4 timmar, då stannade jag och fotade en hel del och tog mig tid att gå i ganska maklig takt.
Var ligger flygplansvraket på Ottfjället?
På Ottfjället ligger förresten ett flygplansvrak bevarat från en krasch i december 1966 där två piloter omkom. Flygplansvraket ligger mer mot Västertoppen, med koordinaterna N 63.19739 E 012.95922. Här syns flygplansvraken på Ottfjället på Google maps. Jag tycker att detta inlägg från Linköpings flygklubb, där de båda piloterna var hemmahörande, var fin att läsa. Platsen och vraket ska respekteras.
Det behöver bli ett andra besök på Ottfjället för min del, med sikte mot Västertoppen och flygplansvraket.
